Nu skulle han givit sig ut med folk och letat — han var mycket rädd. Simon måste nu följa med in, och när han väl kommit att slå sig ned däruppe i högloftsstugan, gick hans skygghet över och han kände sig snart hemmastadd med Ragnfrid och Lavrans. De sutto kvar och drucko tills ganska sent, och då vädret nu var mycket ruskigt, så tackade han för att få stanna där över natten.
Det var två sängar i högloftstugan. Ragnfrid bäddade den ena fint åt gästen, och nu blev det fråga om var Ramborg skulle sova — hos föräldrarna eller i ett annat hus.
»Nej, jag vill ligga i min egen säng, jag», sade barnet. »Kan jag icke få sova hos dig, Simon, bad hon.
Fadern sade att gästen inte kunde få besväras med ungar i sängen, men Ramborg fortfor att kälta att hon ville ligga tillsammans med Simon. Till slut sade Lavrans strängt att hon var för stor att dela säng med en främmande man.
»Nej, far, det är jag icke», envisades hon. »Icke är jag för stor, Simon?»
»Du är för liten», sade Simon leende. »Bjud mig att sova hos mig om fem år, så skall jag visst icke säga nej. Men då vill du nog ha annat till man än en ful och tjock gammal änkeman, Ramborg, min unge!»
Lavrans syntes icke tycka om skämtet, han sade skarpt att nu skulle hon hålla mun och gå bort och lägga sig i föräldrarnas säng. Men Ramborg ropade ändå:
»Nu har du bett om mig, Simon Darre, så att min far hörde det!»
»Så är det», svarade Simon leende, »Men jag är rädd han ger mig nej, Ramborg.»
Efter den dagen voro de ifrån Formo och Jörundgårdfolket
ständigt tillsamman. Ramborg besökte granngården, så ofta hon hade
tillfälle, skötte om Arngjerd, som om barnet varit hennes docka,
sprang med Sigrid och hjälpte till i hushållet, satte sig i Simons knä,
när de voro i stugan. Han fick då vanan att smeka flickan och
skämta med henne, som han brukat förr, då hon och Ulvhild skulle
vara som systrar för honom.
Simon hade bott i dalen i två år, när Geirmund Hersteinsson på Kruke friade till Sigrid Andresdotter. Släkten på Kruke var en gammal houldsätt,[1] men om än en och annan av männen där hade tjänat kungarna i hirden, så hade de dock aldrig varit vidare kända utom sin egen bygd. Det var emellertid ett så gott gifte Sigrid någonsin kunde vänta sig att göra, och själv ville hon gärna gifta sig med Geirmund. Så gjorde hennes bröder avtal härom, och Simon skulle hålla bröllop åt systern hemma hos sig.
En kväll strax förut, medan de som värst hade bestyr med att
- ↑ Urgammal odalmanna-ätt.
388
