göra allt redo till gästabud, sade Simon på skämt att han inte förstod hur det skulle gå med hans hus, när nu Sigrid for från honom. Då sade Ramborg:
»Du får reda dig i två år, Simon, så gott du kan. Vid fjorton år år en mö giftasvuxen, då kan du hämta mig hem till dig.»
»Nej, dig vill jag icke ha», sade Simon skrattande. »Jag tror mig ej om att tygla så vild en mö som du är!»
»Det är de lugnaste tjärnarna som ha svekfull botten, säger far min», gav Ramborg igen. »Jag är vild nu, jag. Syster min, hon var spak och stilla. Har du glömt Kristin nu, Simon Andresson?»
Simon sprang upp från bänken, tog mön i sina armar och lyfte henne upp mot sin axel. Han kysste henne i halsgropen, så att det blev en röd fläck efter det. Förfärad och förundrad över sig själv, släppte han henne, grep Arngjerd, kastade och kramade henne på samma vis för att blanda bort saken. Han stojade och jagade omkring flickorna, den halvvuxna och den lilla, så att de flydde upp på bord och bänkar, till sist satte han upp dem på tvärbjälken närmast dörren och sprang ut.
De nämnde nästan aldrig Kristin borta på Jörundgård — så att han hörde det.
Ramborg Lavransdotter växte upp och blev vacker.
Bygdeskvallret fick brått att gifta bort henne. En tid var det Eindride
Håkansson av Valders-Gjeslingarna. De voro släkt i fjärde led, men
Lavrans och Håkan voro båda så rika att de väl kunde ha råd att
skicka brev till påven i Valland och få dispens. Därmed kunde det
bli slut på några av de gamla rättsstriderna, som hade pågått
alltsedan de gamla Gjeslingarna hållit med hertig Skule och kung
Håkon tog Vågegodset från dem och gav det till Sigurd Eldjarn.
Ivar unge Gjesling hade fått igen Sundbu genom giftermål och
byte, men oändligt mycket krångel och oenighet hade dessa saker
dragit efter sig. Lavrans skrattade själv däråt: den del av den
utbytta egendomen som han kunde kräva för sin hustru var icke värd
det kalvskinn och vax han gjort slut på för den här sakens skull —
för att nu inte nämna besvär och resor. Men nu hade han hållit på
med det lika länge som han varit gift man, och nu fick han väl
härda ut.
Men Eindride Gjesling firade bröllop med en annan mö, och Jörundgårdfolket tycktes ej sörja över det. De voro med på gästabudet, och Ramborg omtalade helt stolt, när hon kom hem, att det var fyra män som förhört sig hos Lavrans om henne, för egen del eller för fränder. Lavrans hade svarat att han ej ville träffa avtal för dottern, innan hon blev gammal nog att kunna ha ett ord med i laget själv.
Så stod saken, ända till våren det år Ramborg var fjorton vintrar gammal. Då var hon en kväll i ladugården på Formo med Simon
