och såg på en kalv, som de hade fått. Den var vit med brun teckning, och Ramborg tyckte fläcken liknade en kyrka. Simon satt på kanten av kätten, flickan hängde över hans knä, och han luggade henne i flätorna:
»Det betyder väl att du skall rida bruderitt till kyrkan snart du, Ramborg!»
»Ja, du vet väl att far min svarar icke nej den dag du beder honom om mig», sade hon. »Jag är så vuxen nu att jag väl kan giftas bort i år.»
Det klack till litet i Simon, men han försökte skratta:
»Kommer du nu med det snacket igen!»
»Du vet gott att det icke är snack», sade flickan och slog upp sina stora ögon mot honom. »Jag har vetat länge att hit till Formo ville jag helst flytta. Varför har du kysst mig och knäsatt mig så titt och ofta under dessa år, om du icke ville ha mig?»
»Ha dig ville jag nog gärna, Ramborg min. Men jag har aldrig tänkt att så vän och ung en mö kunde vara ämnad åt mig. Jag är sjutton år äldre än du — du tänker nog icke på det, att då finge du en surögd, tjockmagad husbonde, medan du själv vore en kvinna i sina bästa år —»
»Nu är det mina bästa år», sade hon strålande, »och ännu är du icke mycket skröplig, Simon!»
»Ful är jag också — du blev snart led på att kyssa mig!»
»Det har du icke orsak till att tro», svarade hon skrattande som förut och räckte honom sin mun. Men han kysste henne ej.
»Jag vill icke draga fördel av ditt oförstånd, söta min. Lavrans vill ha dig med sig söderut i landet i sommar. Har du ej skiftat håg tills du kommer tillbaka, så skall jag tacka Gud och Vår Fru för bättre lycka än jag hade väntat mig — men binda dig vill jag icke, fagra Ramborg.»
Han tog sina hundar, spjut och båge och gick upp i fjället samma
kväll. Det var mycket snö inåt vidderna ännu. Han tog vägen
förbi sin säterstuga och fick sig skidor, låg så vid vattnet söderom
Svinryggarna och jagade ren en veckas tid. Men den kvällen han
drog nedåt bygden igen, blev han åter orolig och rädd. Det kunde
vara likt Ramborg att ha talat med sin far i alla fall. När han satte
utför sluttningen förbi Jörundgårdsätern, såg han att det steg upp
rök och gnistor ur taköppningen. Han tänkte det var kanske Lavrans
själv som var där, och gick därför fram till säterstugan.
Han trodde sig förstå på den andres sätt att han gissat rätt. Men de blevo sittande och talade om den förra, ogynnsamma sommaren och om när det möjligen kunde gå för sig att flytta boskapen i år, om jakten och om Lavrans nya falk, som satt på golvet flaxande med vingarna över innanmätet av de fåglar, som stektes på spett över elden. Lavrans hade bara gått upp för att se till sitt hästskjul i Il-
390
