glada ut, och många tyckte att Ramborg var vänare på sin högtidsdar än systern varit — icke så påfallande vacker som Kristin, men mycket gladare och vänligare; alla kunde se på denna brudens klara, oskyldiga ögon att hon bar Gjeslingättens gyllne krona med full heder i dag.
Och glad och stolt satt hon med uppfäst hår i karmstolen framför sin brudsäng, när gästerna första morgonen kommo upp till de nygifta. Med skratt och uppsluppet skämt sågo de på, medan Simon lade husfrulinet kring sin unga hustrus huvud. Hälsningsrop och vapenbrak skallade mot taket, när Ramborg reste sig och räckte sin man handen, rak och rödkindad under den vita duken.
Det var ej så ofta två stormansbarn från samma bygd blevo gifta — när man rannsakade och följde ätten i alla dess grenar, så befanns de oftast vara för nära släktskap. Så alla räknade detta bröllop för en stor glädjefest.
VI
Något av det första som Kristin hade sett därhemma, var att alla de gamla karlhuvuden, som setat över vindskedernas[1] korsning på husgavlarna voro borta. I stället hade där kommit spiror med lövverk och fåglar och en förgylld väderflöjel på den nya byggnaden. Också de gamla högsätesstolparna i gammalstugan hade ersatts med nya. De gamla hade varit snidade som två män, fula nog, men de hade visst funnits där sedan huset byggdes, och de hade brukat smörja dem med fett och tvätta dem med öl till högtiderna. På de nya stolparna hade fadern skurit ut två män med korsmärkta hjälmar och sköldar. Det var icke Sankt Olav själv, sade han, ty det tycktes honom opassande att en syndig man hade bilder av de heliga i sitt hus, utom till att läsa sina böner framför — men det kunde liksom vara två kämpar av kung Olavs folk. Alla de gamla sniderierna hade Lavrans själv huggit sönder och bränt upp — tjänstekarlarna tordes ej göra det. Vidare var det nätt och jämnt att de numera fingo lov att bära ut mat på den stora stenen vid Jörunds hög om helgaftnarna — men Lavrans tyckte ändå det skulle vara synd att beröva högbon detta, som han varit van att få, så länge här bott folk på gården. Han var död långt innan kristendomen kom till Norge, så det var icke hans skuld att han var hedning.
Folk tyckte föga om dessa Lavrans Björgulfsons tilltag, Det gick väl an för honom, som hade råd att köpa sig trygghet på annat håll. Den syntes vara lika tillförlitlig, ty han hade samma goda årsväxtlycka som förr. Men det spordes väl om icke det där folket skulle
- ↑ Kantbräderna, som stödde taktäckningen (oftast torv).