komma att hämnas, när det satt en husbonde på gården som var mindre from och icke hade så öppen hand för allt som hörde kyrkan till. Och för småfolk föll det sig billigare att ge de gamla det som de voro vana att få än att börja strid med dem och hålla sig till prästerna.
För övrigt, så var det nog ovisst hur det skulle gå med vänskapen mellan Jörundgård och prästgården, när Sira Eirik en gång föll ifrån. Prästen hade blivit gammal och skröplig nu, så han hade måst skaffa sig en hjälppräst. Han hade först talat med biskopen om sin dotterson, Bentein Jonsson — men också Lavrans talade med biskopen, som var hans vän från förr i tiden. Folk fann detta obilligt. Troligen hade väl den unga prästen varit närgången mot Kristin Lavransdotter den där kvällen och kanske skrämt tösen — men det var inte så gott att veta om hon ej själv vållat att karlen blev fräck. Det hade då sedan visat sig att hon icke var så blyg som hon låtsat. Men Lavrans hade nu alltid trott så säkert på den dottern, burit henne på sina händer rentav, som hon skulle varit ett helgonskrin.
Därefter blev det kyligt en tid mellan Sira Eirik och Lavrans. Men så kom denne Sira Solmund, och han råkade strax i träta med sockenprästen om något jordområde, huruvida det hörde till prästbostället eller var Eiriks eget. Lavrans hade bäst av alla män i bygden reda på jordköp och slikt från längre tid tillbaka, och det blev hans vittnesbörd som gav utslaget. Sedan dess hade han och Sira Solmund icke varit vänner, men Sira Eirik och Audun, den gamle djäknen, bodde nu nästan vid Jörundgård, kunde man säga, ty de gingo dit varenda dag och sutto hos Lavrans, klagade över alla de oförrätter och obehag de måste tåla av den nye prästen, och blevo betjänade, som om de skulle varit biskopar rentav.
Kristin hade hört litet om detta av Borgar Trondsson från Sundbu; han hade fått sig hustru från Tröndelagen och hade gästat på Husaby flera gånger. Trond Gjesling hade dött för några år sedan; det tycktes ingen vara stor skada, ty han hade nu mest varit som en utbörding i den gamla ätten — girig, tvär och sjuklig. Lavrans ensam hade härdat ut med Trond, ty han tyckte synd om svågern och ännu mer om Gudrid, hans hustru. Nu voro de borta, och alla fyra sönerna bodde tillsamman på gården; det var lovande, dristiga och duktiga män, så folk tyckte det var gott byte. Det rådde stor vänskap mellan dem och deras »fasterman» på Jörundgård — han red till Sundbu ett par gånger varje år och följde med dem på jakt i västfjället, Men Borgar sade det var då alldeles orimligt så som Lavrans och Ragnfrid nu plågade sig med botgöring och gudaktighet. »Vatten bälger han i sig lika illa under fastetiderna, men han gör icke samma heder åt ölkannan som förr i tiden, far din», sade Borgar. Ingen kunde förstå sig på mannen — det var ju otänkbart att Lavrans skulle ha någon hemlig synd att sona, och såvitt som folk
