luft i ruset. Det hade aldrig fallit honom in att dränka sina sorger: i omåttligt drickande, och det föll honom ej in nu heller — för honom hade det tett sig så att med sin glädje skulle en man gå till dryckesbordet.
Med sina sorger hade han gått åt annat håll. Det var en bild som alltid skymtade halvt i dotterns minne — fadern den natten då kyrkan brann. Han stod under krucifixet, som han hade räddat, bärande korset och stödjande sig vid det. Utan att hon tänkte ut tanken fullt klart, anade Kristin likväl att ängslan för hennes och hennes barns framtid, med den man hon valt, och känslan av egen maktlöshet här, var något av det som hade förändrat Lavrans.
Denna vetskap gnagde i hemlighet på hennes hjärta. Och hon hade kommit till hemmet trött på den sista vinterns oro, på det lättsinne varmed hon själv slagit sig till ro inför Erlends sorgslöshet. Hon visste att han var och förblev slösaktig, icke hade förstånd att sköta ägodelar, de minskades under hans händer, långsamt och oavlåtligt. Ett och annat hade hon fått honom till att ordna efter hennes och Sira Eilivs råd — men hon förmådde inte tala med honom om sådant jämt och ständigt; det var frestande också att vara glad med honom nu. Hon var så trött på att strida och brottas med allting både utom och inom sig. Men hon var sådan att hon blev ängslig och medtagen av sorglöshet också.
Här hemma hade hon väntat sig att återfinna friden från sin barndom under faderns omvårdnad.
— Nej, hon kände sig så otrygg. Erlend hade goda inkomster nu såsom konungens syssloman, men så uppträdde han också med ännu större ståt, mera tjänstefolk och följe som en hövding. Och så hade han börjat hålla henne alldeles utanför allt i sitt liv som icke angick deras närmaste gemenskap. Hon förstod att han inte ville ha hennes vaksamma ögon över sitt handlingssätt. Med män talade han villigt nog om allt som han sett och upplevat norrut — inför henne nämnde han det aldrig. Och det var annat. Han hade sammanträffat med fru Ingeborg, kungamodern, och herr Knut Porse några gånger under dessa år; det hade aldrig lämpat sig så att hon kunnat vara med. Nu var herr Knut hertig i Danmark, och kung Håkons dotter hade bundit sig vid honom i äktenskap. Det hade väckt förbittring i många norska mäns sinne; det hade vidtagits mått och steg mot henne, vilka Kristin inte förstod. Och biskopen i Björgvin hade i hemlighet sänt några kistor till Husaby; de voro nu ombord på Margygran, och skeppet låg ute vid näset. Erlend hade fått skrivelser och skulle segla till Danmark frampå sommaren. Han ville äntligen ha henne med — men hon satte sig däremot. Hon förstod att Erlend umgicks med dessa förnäma som like och kär frände, och hon var ängslig; det var otryggt med en så oförsiktig man som Erlend. Men hon vågade ej fara med — inte skulle hon kunna råda honom något där, och hon ville ej utsätta sig för att komma i sällskap
