med folk i vars krets hon, en enkel husfru, inte skulle kunna hävda sig. Och så var hon rädd för sjön — sjösjukan stod för henne som något ändå värre än den svåraste förlossning.
Hon gick därför hemma på Jörundgård, skälvande orolig till sinnes,
En dag var hon med sin far nere på Skjenne. Och hon hade
återsett den märkvärdiga klenod som de hade där på gården. Det var en
sporre av purt guld, diger och gammaldags till sin form, med
underliga utsirningar. Hon, såväl som varje barn i bygden, visste var den
kommit ifrån.
Det var under den första tiden sedan Sankt Olav hade kristnat dalen som Audhild den fagra från Skjenne blev bergtagen. De förde kyrkklockan upp i fjället och ringde efter mön — tredje kvällen kom hon gående över ängen, så smyckad med guld att hon glänste som en stjärna. Då brast repet, klockan rullade ned över fjällsidan, och Audhild måste tillbaka in i berget.
Men många år efteråt kommo en natt tolv kämpar till prästen — det var den första prästen här i Sil. De hade guldhjälmar och silverbrynjor och redo på mörkbruna hingstar. Det var Audhilds söner med bergakungen, och de bådo att deras mor skulle få en kristen kvinnas jordafärd och grav i vigd mull. Hon hade försökt hävda sin tro och iakttaga kyrkans högtider därinne i berget, och hon hade bett så innerligt om detta. Men prästen nekade — folk sade att därför hade han nu själv ingen ro i graven, utan om höstnätterna hördes han gå i lunden norr om kyrkan och gråta av ånger över sin hårdhet. Samma natt hade Audhildsönerna visat sig på Skjenne och framfört sin mors hälsning till hennes gamla föräldrar. Då funno de guldsporren på tunet om morgonen. Och bergfolket fortfor nog att räkna släktskap med Skjennefolket, ty dessa hade alltid sällsynt god lycka i fjället.
Lavrans sade till dottern, när de redo hemåt i sommarnatten:
»Dessa Audhildsönerna läste upp de kristna bönerna, som de hade lärt av sin mor. Guds namn och Jesu namn kunde de icke uttala, men Fadervår och credo läste de så här: jag tror på den Allsmäktige, jag tror på den enfödde Sonen, jag tror på den starkaste Anden. Och så läste de: hell och säll, du Fru, som är den signade bland kvinnor — välsignad är ditt livs frukt, all världens tröst —»
Kristin såg skyggt upp i faderns magra, väderbitna ansikte. I den ljusa sommarnatten syntes det så härjat av sorger och grubbel som hon aldrig sett det förut.
»Detta haven I ej berättat mig förr», sade hon sakta.
»Har jag icke det? Åh nej, jag tänkte väl du kunde få tyngre tankar av det än du hade år till att bära. Sira Eirik säger det står skrivet hos Sankt Pål apostel att icke människovärlden allena suckar efter förlossning —»
400
