var ett mycket vackert barn, frisk, snäll, glad och lugn. Ragnfrid höll så mycket av detta nya barn att hon fortsatte med att giva det di även under andra levnadsåret; därför avstod hon på Sira Eiriks råd något från sina stränga fastor och gudaktighetsövningar, så länge hon ammade, Härigenom och av all glädjen över Ulvhild blomstrade hon upp, så att Lavrans tyckte han icke hade sett sin hustru så glad och vacker och så blid i umgänget under alla de år, han varit gift med henne.
Också Kristin kände, att det var en stor lycka de hade fått med den lilla späda systern. Att moderns tungsinne gjorde det dystert på gården hade hon aldrig tänkt vidare över; hon hade tyckt det var som det skulle, när modern tuktade och förmanade henne men fadern lekte och skämtade med henne. Nu var modern mycket mildare mot henne och gav henne mera frihet, smekte henne också oftare, och då lade Kristin föga märke till att modern också hade mycket mindre tid att sysselsätta sig med henne. Hon älskade ju Ulvhild, hon som de andra och var glad, när hon fick bära eller vagga systern, och sedan blev det ännu mera nöjsamt med den lilla, när hon började krypa och gå och tala och Kristin kunde leka med henne.
Så gingo tre goda år för Jörundgårdfolket. De hade också lyckan med sig på mer än ett sätt, och Lavrans byggde och förbättrade mycket på gården, ty stugor och fähus voro gamla och små, när han kom dit — Gjeslingarna hade haft jorden utlejd i flera släktled.
Så var det vid pingsttid det tredje året; då var Trond Ivarson från Sundbu med sin hustru Gudrid och sina tre småsöner och gästade dem. En morgon sutto de vuxna på loftsvalen och samtalade, medan barnen lekte nere på tunet. Där hade Lavrans börjat uppföra ny stugbyggnad, och barnen höllo på och kröpo omkring på det framkörda timret. En av Gjeslingepojkarna hade slagit till Ulvhild, så att hon grät. Då gick Trond ned och tillrättavisade sonen, men Ulvhild tog han upp på armen. Hon var det vackraste och snällaste barn man kunde se, och morbrodern höll mycket av henne, ehuru han eljest icke var barnkär.
I detsamma kom en man över tunet från ladugården, ledande en stor svart tjur; men tjuren var ilsken och oregerlig och slet sig lös från karlen. Trond sprang upp på timmerhögen; han jagade de större barnen upp före sig men hade Ulvhild på armen och sin minsta son vid handen. Då gled en stock under hans fötter, Ulvhild föll från honom ned på marken, stocken gled efter, rullade och blev liggande över barnets rygg.
Lavrans var nere från svalen i samma ögonblick. Han sprang till och ville lyfta upp timmerstocken; då kom tjuren emot honom. Han grep efter dess horn men blev stångad överända. Då fick han tag i dess näsborrar, kom halvvägs på fötter och kunde hålla tjuren, tills Trond hämtat sig från förvirringen och svennerna, som lupo till från husen, fingo remmar kastade omkring den.
