Ragnfrid låg på knä och försökte lätta på stocken; nu fick Lavrans den så pass lyft, att hon kunde draga fram barnet och få det över i sin famn. Den lilla jämrade sig förskräckligt, när de rörde vid henne, men modern snyftade högt: »Hon lever, Gud vare tack, hon lever!»
Det var ett stort under att hon icke var alldeles krossad, men timmerstocken hade fallit så att den vilat med ena änden på en sten i gräset. När Lavrans reste sig upp igen, rann det blod ur hans mungipor, och hans kläder voro alldeles söndertrasade över bröstet av tjurens horn.
Tordis kom nu springande med ett läderlakan; varsamt jämkade hon och Ragnfrid barnet över på detta, men det syntes som den lilla led outhärdlig plåga, bara de det minsta rörde vid henne. Modern och Tordis buro in henne i vinterstugan.
Kristin stod vit och stel uppe på timmerhögen; smågossarna klängde sig gråtande intill henne. Allt gårdens folk hade nu skockat sig på tunet, kvinnorna gräto och jämrade. Men Lavrans gav befallning att de skulle sadla Guldsvein och en häst till; men när så Arne kom med hästarna, föll han omkull, i detsamma han ville stiga i sadeln. Då tillsade han Arne att rida över efter prästen, medan Halvdan for söderut efter en läkekvinna, som bodde vid åmötet.
Kristin såg att fadern var gråblek i ansiktet, och han hade blött, så att hans ljusblå dräkt var alldeles överstänkt med rödbruna fläckar. Med ens reste han sig upp, ryckte till sig en yxa från en av karlarna och gick fram dit där några av folket ännu stodo och höllo tjuren. Han drev till djuret med yxhammaren mellan hornen, så att det föll på knä. Men Lavrans fortfor att hugga på, tills blod och hjärna sprutade omkring. Då greps han av ett våldsamt hostanfall, så att han sjönk baklänges till marken. Trond och en man till måste bära in honom.
Då trodde Kristin att hennes far var död. Hon gav till ett gällt skrik och sprang efter, medan hon ropade på honom av alla krafter.
Inne i vinterstugan hade Ulvhild blivit lagd i föräldrarnas säng; alla dynorna hade kastats ut på golvet, så att barnet låg rakt utsträckt. Det såg ut som skulle hon allaredan vara lagd på likhalm. Men hon jämrade sig högt och oavlåtligt, och modern låg lutad över henne, tiggde och smekte, vild av sorg för det hon icke kunde hjälpa.
Lavrans låg på den andra sängen, han reste sig och gick famlande över golvet för att trösta hustrun. Då for hon upp och skrek:
»Rör mig icke, rör mig icke! Jesus, Jesus, jag vore värd att du slog ihjäl mig — aldrig blir det en ände på de olyckor jag drager över dig —»
»Har du — kära hustru min, detta har då icke du bragt över oss», sade Lavrans och lade ena handen på hennes axel. Hon skalv därvid, och hennes ljusgrå ögon skeno i det magra, brunhyllta anletet.
