fast i famnen. Så blevo de sittande länge, men Lavrans sade ingenting mer. Till sist lyfte han upp hennes huvud:
»Svart har du blivit», sade han med ett litet leende. »Det ligger en duk i vrån — men du blir väl bara svartare av den. Du får gå hem och snygga dig — nu kunna alla se på dig, att du har setat i smedens famn —.»
Han sköt henne milt ut genom dörren, stängde den och stod en stund. Så raglade han de få stegen bort till bänken, sjönk ned och satt med nacken mot väggtimret och uppåtvänt, förvridet ansikte. Han tryckte med all sin kraft ena handen mot hjärtat.
Det varade ju aldrig så länge. Andnöden, den svarta yrseln, smärtan, som strålade ut i lemmarna från hjärtat, som kämpade och skalv, dunkade några hårda slag och stod darrande stilla igen. Blodet bultade i halsådrorna.
Det gick nog över om en stund. Det gick alltid över, när han setat litet. Men det kom igen, oftare och oftare.
Erlend hade stämt sin skeppsbesättning till möte på Veö[1]
Jakobsmässo-aftonen, men så stannade han något längre vid Jörundgård
för att följa med Simon och jaga en slagbjörn, som hade gjort skada
på säterboskapen. När han kom hem från jaktfärden, var där bud
till honom att några av hans män hade slagits med stadsbor, och han
måste skynda norrut för att få dem frigivna. Lavrans hade ärende
ditupp, och så red han med mågen.
Det hade lidit fram mot sista Olavsmässan, när de kommo ut till ön. Erling Vidkunssons skepp låg där, och vid aftonsången i Peterskyrkan träffade de drotseten. Han följde med dem in i munkgården, där Lavrans hade härbärge, åt med dem där och skickade sina män ned till fartyget efter något särskilt gott franskt vin, som han skaffat sig i Nidaros.
Men samtalet gick trögt, medan de drucko. Erlend satt i sina egna tankar, glad i ögonen som alltid när han skulle ut på något nytt, men förströdd när de andra talade. Lavrans bara smuttade på vinet, och herr Erling var stillsam.
»Du ser trött ut, frände», sade Erlend till honom.
— Ja, de hade haft hårt väder över Husastadsviken i natt, han hade varit uppe —.
»Och du får rida skarpt, om du skall hinna till Tunsberg Lavransmässodagen. Stor ro eller trevnad får du väl ej heller där. Är mäster Pål med kungen nu?»
»Ja. Lägger icke du till vid Tunsberg då?»
»Det skulle vara för att spörja om kungen vill sända kärlig sonlig hälsning till sin mor —», Erlend skrattade. »Eller om biskop Audfinn vill skicka bud med till fru Ingeborg —»
- ↑ I Romdalsfjorden, Där fanns på den tiden en liten stad med kungsgård.
406
