»Många undra över att du far till Danmark, nu då hövdingarna draga till möte i Tunsberg», sade herr Erling.
»Ja, är det icke underligt att folk alltid skall undra över mig? Jag kan väl ha lust att se litet av slikt folkskick som jag icke sett sedan jag var i Danmark sist — vara med en gång igen i ett tornej — och när vår fränka nu har bett oss. Ingen av hennes släkt här i Norge vill ju kännas vid henne nu, utom Munan och jag.»
»Munan —», Erling rynkade ögonbrynen. Så skrattade han: »Är det så mycket liv i den gamla galten, hade jag så när sagt, att han orkar flytta fläsket sitt ännu? Så han skall ställa till med tornej, hertig Knut! Munan skall väl rida i dyst, han då?»
»Ja, det är synd om dig, Erling, som icke kan komma med och se den synen.» Erlend skrattade också. »Jag märker nog att du är rädd fru Ingeborg har bjudit oss till detta barnsölet för att vi skola brygga ett annat öl och bjuda henne på det. Du vet då bäst själv att jag är för tung på foten och för lätt i sinnet för att kunna nyttjas i lönnråd. Och på Munan haven I dragit ut varenda tand —»
»Ånej, vi frukta icke lönnråd från det hållet. Det må nu väl Ingeborg Håkonsdotter ha klart för sig, att hon spillde all rätt i sitt eget land, när hon gifte sig med Porsen. Stört omöjligt blir det för henne att få en fot innanför dörren här, sedan hon lade sin hand i den mannens, vars lillfinger vi icke vilja se inom våra landamären —»
»Ja, det var klokt av eder att skilja pilten från mor hans», sade Erlend mörkt. »Han är bara barnet ännu — och redan ha vi norske män orsak att bära huvudet högt, när vi tänka på den kung vi svurit vår tro —»
»Tig», sade Erling Vidkunsson sakta och förtvivlat. »Det — det är förvisso falskt —»
De båda andra sågo på honom att han visste det var sant. Barn som kung Magnus Eriksson ännu var, så skulle han redan vara smittad av en synd som det icke hövdes kristna män att tala om. En svensk klerk, som blivit satt att leda hans fostran till boklig lärdom, medan han var i Sverige, hade fört honom vilse på onämnbart sätt.
Erlend sade:
»Det viskar folk på var gård och i vart hybble där norrut hos oss, att Kristkyrkan brann, för det kungen är ovärdig att sitta i Sankt Olavs säte —»
»I Guds namn, Erlend — jag säger det är ovisst huruvida detta är sant! Och det barnet, kung Magnus, må vi nu väl tro är utan skuld i Guds ögon — Han kan rena sig — Säger du att vi skilt honom från hans mor! Jag säger, Gud straffe den mor som sviker sitt barn såsom Ingeborg svek sonen sin — och sätt icke lit till en sådan, du Erlend — minns att det är trolöst folk du nu far att möta!»
»Det tyckes mig att de hållit sin tro till varandra vackert nog —. Men du snackar du, som om himlabrev fölle dig i skötet var dag
