— det är fuller därför du dömer att du kan vara så djärv, så du dristar bitas med kyrkans tignarmän —»
»Nej, håll upp nu, Erlend! Tala om det du har vett på, karl, och tig om annat —», herr Erling hade rest sig de stodo där, båda, han och Erlend, uppbragta och röda i ansiktet.
Erlend gjorde en grimas av vämjelse:
»Ett djur som människor handskats illa med, hugga vi ned och kasta aset i forsen —»
»Erlend!» Drotseten grep om bordskanten med bägge händer. — »Du har söner själv —», sade han halvhögt. »Kan du säga slikt —? Åh vakta munnen din, Erlend! Tänk dig för, innan du talar, på det ställe dit du nu kommer! Och tänk dig för tjugu resor, innan du gör något —»
»Är det så I gören, som råden för rikets saker, så undrar jag icke på att allt bär hin i våld. Men du tarvar visst icke vara rädd», — han grinade — »jag skall visst ingenting göra. Men det har blivit en förbåld gamman att leva här i landet —.
— Nej, du skall ju ut tidigt i morgon. Och min svärfar är trött —»
De båda andra blevo sittande kvar utan att säga något, sedan han sagt godnatt. Erlend sov ombord på sitt fartyg. Erling Vidkunsson satt och snurrade sin bägare mellan händerna.
»I hosten?» sade han för att säga något.
»Gamla män få så lätt ont av slem. Vi ha nu så många krämpor, käre herre, som I unge ej veten av», sade Lavrans leende.
Så sutto de en stund igen. Tills Erling Vidkunsson sade, liksom halvt för sig själv:
»Ja, så tänka alla — att det är illa ställt för detta riket. För sex år sedan i Oslo, då trodde jag det hade visat sig klart att här fanns en fast håg till att hålla kungadömet vid makt — hos männen av de ätter som äro födda till den gärningen. Jag — byggde därpå.»
»Jag tror I sågen rätt den gången, herre. Men själv saden I att vi äro vana att fylkas kring vår kung. Nu är han ett barn — och halva tiden i ett annat land —»
»Ja. Stundom tänker jag — att ingenting är dock så galet att det ej har något gott med sig. Förr i tiden, då kungarna våra sprungo som hingstar — då fanns det fullt upp av duktiga fålar att lägga på; folket behövde bara kora den som bet bäst ifrån sig —»
Lavrans skrattade litet: »Åh ja —»
»Vi talades vid för tre år sedan, Lavrans Lagmansson, då i kommen från eder vallfart till Skövde och haden besökt edra fränder i Götaland —»
»Jag minns, herre, I hedraden mig med att söka upp mig —»
»Nej, nej, Lavrans, I behöven icke vara så corteis —», den andre slog litet otåligt ut från sig med handen. »Det blev som jag sade», fortsatte han mörkt. »Herrarna här i landet är det nu ingen som kan samla. — De hålla sig framme som ha bäst matlust — något
408
