icke så bittert. Du kan skada den du gömmer under bältet ditt», viskade han. »Sörj då icke så!»
Men han förmådde ej lugna henne. Då lyfte han dottern upp i sitt knä och satt med henne i sin famn; nu hade han henne som när hon var liten — hennes armar lågo om hans hals och hennes ansikte vid hans axel.
»Ett är det som jag icke har sagt till någon moders barn utom till prästen min — nu vill jag säga det till dig. Den tiden jag var i uppväxtåren — hemma på Skog och när jag först kom till hirden, då var jag hågad att klostergiva mig, så snart jag blev gammal nog. Ja, jag hade ju ej givit något löfte, icke i mitt eget hjärta heller. Mycket drog mig åt det andra hållet också — Men när jag låg och fiskade ute på Botnfjorden och jag hörde klockorna ringa hos bröderna på Hovedö — då tyckte jag att det drog mest i alla fall —.
Så när jag var sexton vintrar gammal, lät far göra åt mig den platobrynjan jag har, av spanska stålplator med silversmält — Rikard engländare i Oslo satte ihop den — och jag fick svärdet, det som jag alltid brukar — och hästpansaret. Det var icke så fredligt i landet då som under din uppväxt, vi hade krig med danskarna, så jag visste jag fick nog snart nyttja mina härliga vapen. Och jag kunde ej avlägga dem. — Jag tröstade mig med att min far icke skulle vilja att hans äldsta son blev munk, och att jag icke borde göra mina föräldrar emot.
Men själv valde jag världen, och jag försökte tänka, när världen gick emot — omanligt skulle det vara att klaga över den skickelse jag själv korat. Ty det har jag sport mer och mer, för varje år jag levat — icke gives det värdigare idrott för den människa som fått nåd att blicka in litet i Guds misskund än att tjäna honom och vaka och bedja för de människor vilka ännu gå med blicken skymd av denna världens ting. Likväl så måste jag nog säga, Kristin min — att tungt skulle det fallit sig för mig att offra för Guds skull det liv jag levat på mina gårdar, med omsorg om timliga ting och med världslig gamman — med din mor vid min sida och med eder, barnen mina, Så får en man tåla det, när han avlar avkomma av sin lekamen, att det svider i hjärtat, om han mister dem eller världen går dem emot. Gud, som gav dem själen, ägde dem och icke jag.»
Gråten skakade Kristins kropp; så började fadern vagga henne som ett litet barn i sin famn.
»Många ting förstod jag ej, då jag var ung. Far höll Osmund kär också, men icke så som mig. Det var för mors skull, förstår du — henne glömde han aldrig, men han tog Inga, för att hans far ville det. Nu önskar jag att jag kunde mött min styvmor redan i denna världen och fått be henne om tillgift, för att jag icke aktade på hennes godhet —»
»Du har sagt ofta, far, att din styvmor gjorde dig varken ont eller gott», sade. Kristin, under det hon fortfarande grät.
