»Ja, Gud hjälpe mig, jag förstod ej bättre. Nu synes det mig vara en stor sak att hon ej hyste hätskhet mot mig och aldrig sade mig ett ont ord. Huru skulle du känna det, Kristin, att se din styvson sättas före din egen son i ett och allt och alltid —?»
Kristin hade blivit något lugnare. Hon låg med ansiktet vänt utåt nu och såg fram mot fjällmarken. Det mörknade av en stor gråblå molnmassa, som gick under solen — några gula strålar stucko igenom, det glittrade vasst från bäckens vatten.
Så brast gråten lös på nytt.
»Åh nej — far, min far, skall jag icke få se eder mer i livet, så —»
»Gud bärge dig, Kristin, barnet mitt, så att vi mötas på den dagen, alla vi som voro vänner i livet — och var människosjäl — Krist och Maria mö och Sankt Olav och Sankt Tomas skola värna dig alla dagar.» Han tog hennes ansikte mellan sina händer kysste henne på munnen. »Gud vare dig huld, Gud lyse för dig, i denna världens ljus och i det stora ljuset —»
Några timmar senare, då Lavrans Björgulfson red från Hjerdkinn, gick dottern fortfarande bredvid hans häst. Svennen hade kommit ett gott stycke i förväg, men han fortfor att rida steg för steg. Det var så svårt att se på hennes förgråtna, förtvivlade ansikte. Sådan hade hon setat inne i gäststugan också, hela tiden medan han åt och talade med hennes barn, skämtade med dem och tog dem upp i knät, ett i sänder.
Lavrans sade sakta:
»Sörj icke mer över det som du har att ångra för min skull, Kristin. Men kom ihåg det, när dina barn växa upp och det kanske synes dig att de icke äro mot dig eller mot sin far så som du kunde finna skäligt. Och minns då också det som jag sade till dig om min ungdom. Trofast är din kärlek till dem, det vet jag, men du är mest hård, när du älskar mest, och egenvilja bor hos dessa piltarna dina, det har jag sett», sade han med ett litet leende.
Till slut bad Lavrans att hon nu skulle vända om och gå tillbaka: »Jag vill icke att du skall gå ensam längre bort från husen.» De hade kommit in i ett dalstråk mellan små höjder med björkskog kring foten och stenrös uppefter sidorna.
Kristin kastade sig in mot faderns ben i stigbygeln, hon famlade med fingrarna på hans kläder och hans hand och sadeln och hästens hals och länd, hon slängde med huvudet hit och dit och grät med så djupa jämmerfulla stönanden att fadern tyckte hans hjärta måste brista av att se henne stadd i så stor bedrövelse.
Han sprang av hästen och tog dottern i sina armar, höll henne i sin famn för sista gången. Åter och åter gjorde han korsets tecken över henne och anförtrodde henne i Guds och helgonens vård. Till sist sade han att nu måste hon släppa honom.
Så skildes de åt. Men när han kommit ett stycke bort, såg Kristin
414
