Den svaga skälvningen i hans röst gjorde henne vild av längtan. In i honom ville hon störta sig, ända till bottnen i det upprörda djup som röjde sig i röstens ansträngt behärskade böljegång. Hon flammade upp:
»Ja, hade du tagit mig i famn en endaste gång, icke för det jag var din kristligt äkta maka, som blivit lagd vid din sida, utan den hustru du eftertraktat och kämpat för att vinna — icke hade du då kunnat vara mot mig som om de orden varit osagda —»
Lavrans tänkte efter:
»Nej. Det — hade jag väl icke. Nej.»
»Hade du blivit så glad åt den fästmön du fick som Simon blev åt vår Kristin —»
Lavrans svarade ej. En stund efteråt sade han, liksom mot sin vilja, lågmält och rädd:
»Varför nämnde du Simon?»
»Likna dig vid den andre kunde jag nu väl icke», svarade hustrun, själv förvirrad och skrämd, men hon försökte småle. »I ären dock alltför olika.»
Lavrans reste sig upp, gick några steg, oroligt — så sade han ännu tystare:
»Gud skall icke svika Simon.»
»Tycktes dig aldrig», frågade hustrun, »att Gud hade svikit dig?»
»Nej.»
»Vad tänkte du den natten då vi sutto där i ladan — då du fick veta i en och samma stund att vi, som du hållit kärast och älskat mest trofast, vi hade båda svikit dig, så mycket som vi hade makt till —?»
»Jag tänkte visst icke mycket», svarade mannen.
»Men sedan då», fortfor hustrun, »när du alltid tänkte på det — som du säger att du gjorde —»
Lavrans vände sig bort från henne. Hon såg att en rodnad strömmade nedåt den solbrända halsen:
»Jag tänkte på varje gång jag hade svikit Kristus», sade han mycket lågmält.
Ragnfrid reste sig — stod litet, innan hon vågade gå bort och lägga sina händer på mannens axlar. När han tog om henne, lutade hon pannan mot hans bröst; han kände att hon grät. Mannen drog henne fastare intill sig och lade sitt ansikte ned på hennes hjässa.
»Nu, Ragnfrid, vilja vi gå till ro», sade han litet efteråt.
Tillsammans gingo de fram till krucifixet, bugade sig och gjorde korstecknet. Lavrans läste aftonbönerna, han sade dem på kyrkans språk, lågt och klart, och hustrun upprepade orden efter honom
Så klädde de av sig. Ragnfrid lade sig innerst i sängen, vars huvudgärd nu bäddats mycket lägre, därför att mannen på sista ti-
418
