den ofta plågats av yrsel. Lavrans stängde dörren med bom och regel, krafsade aska över glöden på härden, blåste ut ljuset och steg in till henne. I mörkret lågo de, deras armar rörde vid varandra. Efter en stund flätade de samman fingrarna.
Ragnfrid Ivarsdotter tänkte — det var som en ny brudnatt, och en underlig brudnatt. Lycka och olycka flöto i varandra och buro henne på vågor så starka att hon kände, nu började själen lossa de första rötterna ur hennes kropp — nu hade dödens hand snuddat vid henne också — för första gången.
Så måste det gå — då det börjat så som det gjort. Hon kom ihåg första gången hon såg sin fästman. Han hade då varit vänlig mot henne — litet förlägen, men villig nog att hålla av sin fästmö. Till och med att den unga pojken var så strålande vacker hade retat henne — hans hår, som hängde så tjockt och blankt och ljust kring det röda och vita, guldfjuniga ansiktet. Hennes hjärta var ett enda svidande sår, av tanken på en man som inte var vacker och inte var ung och inte blid, som mjölk och blod, och hon förgicks av längtan efter att gömmas i hans famn och samtidigt köra sin kniv i hans strupe — Och första gången hennes fästman velat försöka att smeka henne — de hade setat tillsamman i en burtrapp därhemma, och då tog han bara med ena handen om hennes flätor — for hon upp, vände sig mot honom vit av vrede och gick sin väg.
Åh, hon mindes den nattliga färden, då hon red med Trond och Tordis genom Jerndalen till den trollkunniga frun på Dovre. På knä hade hon legat, ringar och armband hade hon strukit av sina händer ned på golvet framför fru Åshild, förgäves hade hon tiggt och bett om att få ett medel, så att hennes brudgum icke skulle kunna få sin vilja fram med henne — Hon kom ihåg den långa resan, med fadern och fränderna och brudtärnorna och utstyrseln, ned genom dalen, utåt slättbygderna, till bröllopet på Skog. Och hon mindes första natten — och alla nätter sedan — då hon tagit emot den nygifta pojkens klumpiga smekningar, kall som en sten, utan att dölja hur föga det var henne till glädje.
Nej, Gud hade icke svikit henne. Misskundsam hade han hört hennes nödrop, när hon åkallade honom, medan hon sjönk och sjönk i sin olycka — till och med när hon ropade utan att tro att hon skulle bli bönhörd. Det var som om det svarta havet hade störtat över henne — nu lyfte vågorna henne mot en sällhet så underlig och ljuv — hon visste den skulle bära henne ut ur livet.
»Tala till mig, Lavrans», bad hon sakta. »Jag är så trött —»
Mannen viskade:
»Venite ad me, omnes qui laborate et onerati estis. Ego reficiam vos[1] — har drotten sagt.»
- ↑ Kommen till mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro. Matt. ev. 11:28.
