illa. Och folk i bygden pratade om kastalenen. Erlend tog sig bra ut på den högbenta, lättbyggda hästen, men ett sådant djur passade ej här i landet, och Gud månde veta hur hingsten skulle reda sig i fjället. Emellertid köpte nu Erlend upp de präktigaste svarta ston, varhelst han färdades i sitt område som syssloman, och han hade nu en hästhjord som var vacker att se på i varje fall. Eljest hade Erlend Nikulauson brukat sätta fina, utländska namn på sina ridhästar: Belcolor och Bayard och dylikt, men denna, sade han, var så präktig att den ej behövde slik prydnad — den hette bara Svarten.
Erlend förargade sig mycket över att hustrun inte ville följa med honom någonstans. Sjuk kunde han ej märka att hon var — hon varken svimmade eller kräktes denna gången, det syntes ej ännu på henne — blek och trött blev hon väl av att ständigt sitta inne och grubbla och ruva över hans missgärningar. Det var vid jultiden — det kom till häftiga tvister mellan dem. Och nu kom ej Erlend och gjorde avbön för sin hetsighet, som han alltid brukat förr. Hittills hade han alltid trott, när det var oenighet mellan dem, att det var han som hade skulden. Kristin var god, hon hade alltid rätt, och när han vantrivdes och leddes hemma, så var det hans natur som var sådan att han blev trött på det goda och rätta, om han fick för mycket därav. Men i somras hade han mer än en gång märkt att svärfadern gav honom medhåll och tycktes anse att Kristin brast i hustrulig vänlighet och fördragsamhet. Han upptäckte då att hon var småaktigt ömtålig och hade svårt att förlåta små försyndelser, som ej varit så illa menade från hans sida. Alltid hade han bett henne om tillgift, när han fått tänka efter litet — och hon hade sagt att hon förlät, men efteråt hade han fått erfara att det var gömt, men icke glömt.
Så var han mycket hemifrån, och nu tog han ofta dottern, Margret, med sig. Möns uppfostran hade alltid varit en källa till oenighet dem emellan. Sagt något om det hade Kristin aldrig, men Erlend visste nog vad hon — och annat folk — tyckte. Han hade på allt vis hållit Margret som sitt äktfödda barn, och folk tog mot henne, som om hon varit det, när hon följde med fadern och styvmodern. På Ramborgs bröllop hade hon varit en av brudtärnorna och burit guldkrans över sitt utslagna hår. Många av kvinnorna tyckte illa om det, men Lavrans hade talat med dem, och Simon hade också sagt att ingen fick yttra någon invändning däremot till Erlend eller säga något därom till mön; icke rådde det fagra barnet för sin olyckliga börd. Men Kristin förstod att Erlend hade för avsikt att försöka få Margret gift med en sven av vapen och att han trodde att, med den ställning han nu hade, skulle han lyckas genomföra detta, fastån mön hade avlats i hor och näppeligen kunde få en fullt betryggad oomkullrunkelig ställning. Detta kunde kanske gått för sig, om folk haft någon riktig tro på
