att Erlend skulle mäkta bevara och öka sin makt och rikedom. Men ehuru Erlend blev omtyckt och hedrad på ett vis, så var det som om ingen hade full tilltro till att välståndet på Husaby skulle hålla sig. Så Kristin var rädd för att sina planer med Margret skulle han svårligen kunna genomdriva. Och fast hon ej tyckte synnerligen mycket om Margret, så ömkade hon mön och gruvade sig för den dag då dennas övermod kanske skulle knäckas — om hon måste nöja sig med ett mycket ringare gifte än hennes far låtit henne vänta och helt andra villkor än dem han uppfött henne uti.
Så kommo tre män från Formo till Husaby strax efter kyndelsmässan; de hade åkt skidor över fjället och bragte Erlend ilbud från Simon Andresson. Simon skrev att deras svärfar nu var sjuk och det icke var att vänta att han skulle leva mycket längre; Lavrans lät bedja att Erlend måtte komma till Sil, om det var honom möjligt; han ville gärna tala med bägge sina mågar om hur allt skulle ordnas efter honom.
Erlend gick och såg i mjugg på sin hustru. Hon var barntung nu, mycket blek och smal i ansiktet — och hon såg så bedrövad ut, vart ögonblick ville tårarna fram. Så ångrade han sitt beteende mot henne i vinter — faderns sjukdom kom icke oväntat för henne, och hade hon gått med en sådan lönnlig sorg, så fick han tillgiva att hon varit orimlig.
Ensam kunde han göra denna färd till Sil tämligen hastigt, om han åkte skidor över fjället. Skulle han föra hustrun med sig, så blev det en långsam och besvärlig resa. Och då måste han vänta tills efter vapensynen i fastan, stämma möte med sina ombudsmän först; det var också några stämmor och ting, som han själv måste närvara vid. Innan de kunde komma i väg, skulle det bliva farligt nära den tid då Kristin väntade sin förlossning — och hon som ej tålde sjön när hon var frisk en gång. Men han nändes ej tänka sig att hon inte skulle få se sin far, innan han dog. Om kvällen, sedan de lagt sig, frågade han sin hustru om hon vågade sig på att resa.
Han kände sig belönad, då hon grät ut i hans armar, tacksam och ångerfull över sin ovänlighet mot honom i vinter. Erlend blev mjuk och öm som alltid när han vållat en kvinna sorg och blev tvungen att med egna ögon se henne sörja. Följaktligen bar han någorlunda lugnt Kristins påfund. Han hade genast sagt att barnen ville han icke ha med. Men modern framhöll att Nåkkve var då så gammal nu att han kunde ha gagn av att se sin morfars hädanfärd. Erlend sade nej. Så tyckte hon att Ivar och Skule voro för små att lämnas kvar i tjänarinnornas vård. Nej, sade fadern. Och Gaute hade hennes far haft så kär. Nej, sade Erlend — det var vanskligt nog, så som det stod till med henne — för Ragnfrid att få en havande kvinna till gården, medan hon hade sin husbonde på sotsängen — och för dem med den nyfödde på hem-
422
