mandomsprov. Hon mindes otydligt från sin barndom det tillfället då kungens handgångna män från dalen drogo ut i ledung mot hertig Erik — nu föreföll det henne som om fadern motsåg sin död på samma sätt som han då blickat äventyr och kamp till mötes —
Då sade hon en dag att hon tyckte fadern hade haft så många prövningar här i livet, så han måste väl slippa lindrigt undan från dem på hinsidan. Lavrans svarade att så syntes det honom icke nu; en rik man hade han varit, han hade fötts inom en förnämlig ätt, vänner hade han haft och framgång i världen. »Mina tyngsta sorger voro att jag aldrig har sett min mors anlete och att jag mist mina barn, men nu är detta snart icke mera sorger. Och likadant är det med andra ting som tyngt mig medan jag levat — de äro ej sorger längre.»
Modern var ofta inne, när Kristin läste, också främmande, och Erlend ville nu gärna sitta och höra på. Alla dessa hade glädje av det, men hon själv blev uppskakad och förtvivlad — hon tänkte på sitt eget hjärta, som så väl visste vad rätt och gott var och likväl alltid hade lust till orättfärdigheten. Och hon var rädd för sitt lilla barn, tordes knappt sova om nätterna av fruktan för att det skulle dö okristnat. Två vakerskor måste alltid vara hos henne, och ändå var hon rädd för att somna själv. Hennes andra barn hade alla blivit döpta, innan de voro tre dygn gamla, men de väntade med detta, eftersom det var stort och starkt, och de gärna ville uppkalla det efter Lavrans — men här i dalen höll folk strängt på den regeln att man icke skulle ge namn efter levande män.
En dag då hon satt inne hos fadern och hade barnet i sina armar, bad han att hon skulle lösa upp lindorna; han hade ännu icke sett mera än piltens ansikte. Hon gjorde så och lade gossen på faderns arm. Lavrans strök över det lilla högvälvda bröstet och tog en av de små knubbiga händerna i sin:
»Underligt är det, frände, att du skall bära min brynja — nu skulle du icke skrymma mer i den än en mask i en ihålig nöt, och denna handen måste växa mycket, innan den kan fatta om svärdshjaltet mitt. När en ser slika som denna svennen, då kan det nästan tyckas som om Guds vilja med oss icke var att vi skulle bära vapen. Men du skall ej bli mycket större, du lille, förrän du längtar efter att taga dem uppå. Det är de första män, av kvinna födde, som ha så stor kärlek till Gud att de vilja försvärja vapenbörd. Icke hade jag det.»
Han låg litet och såg på det späda barnet:
»Du bär dina barn under ett kärligt hjärta, Kristin min — pilten är fet och stor, men du är blek och smal som en vidja, och så sade din mor det var med dem alla, när du förlossats från dem. Ramborgs dotter var tunn och liten», sade han leende, »men Ramborg blomstrar som en ros.»
428
