Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/437

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Underligt tyckes det mig i varje fall att hon icke vill ha sitt barn vid bröstet själv», sade Kristin.

»Simon ville det ej heller — han säger, han vill icke löna henne så för gåvan, att hon skall pinas ut — du får minnas att Ramborg var icke fulla sexton år ännu. Och hade näppeligen trampat ut sina barnaskor själv, då hon fick dottern — och aldrig hade hon känt en timmas vanhälsa förr — det är ej underligt att hon hade stackot tålamod. Du var vuxen kvinna, då du blev gift, Kristin min!»

Med ens kom ett våldsamt gråtanfall över Kristin — hon visste knappt själv varför hon grät så. Men det var så sant — hon hade älskat sina barn från första stund hon visste att hon gömde dem i sitt sköte, hon hade älskat dem, medan de plågade henne med oro, tyngde och skämde ut henne. Hon hade älskat deras små ansikten, från det hon såg dem första gången och älskat dem var stund, medan de växte till och förändrade sig och blevo manliga. Men ingen hade riktigt älskat dem med henne och glatt sig med henne — Erlend var inte sådan, han höll nog av dem — men Nåkkve hade han tyckt kom för tidigt, och om de andra hade han alltid tyckt att det var en för mycket — Det kom för henne vad hon hade tänkt om syndens frukt, första vintern hon satt på Husaby — hon förstod att hon fått smaka dess bitterhet, om än ej på det sätt hon fruktat. Det hade kommit något i olag mellan henne och Erlend den gången, och det kunde visst aldrig rättas.

Sin mor hade hon aldrig stått nära, hennes systrar hade varit småbarn, när hon var vuxen mö, lekkamrater hade hon aldrig haft. Hon hade fostrats bland män, och hon hade helt kunnat ge sig hän i att vara blid och mjuk, ty alltid hade det varit män omkring henne, som höllo hägnande och värnande händer mellan henne och allt i världen. Nu tycktes det henne så naturligt att hon själv födde bara söner, fick gossebarn att nära med sitt blod och vid sitt bröst, älska och skydda och vårda, tills de blevo så stora att de kunde träda in i männens led. Hon mindes att hon hört talas om en drottning som hade tillnamnet mannamodern. Hon hade väl haft sin barnkammare hägnad av vaksamma män —.

»Hur är det nu, Kristin?» frågade fadern stilla om en stund.

Hon kunde ej säga honom detta. Så sade hon litet efteråt, när hon kunde tala för gråten:

»Skulle jag icke sörja, far, då I liggen här —»

Till sist, då Lavrans ansatte henne närmare, nämnde hon sin ängslan för det odöpta barnet. Han bestämde då strax att gossen skulle föras till kyrkan nästa mässdag — han sade att han trodde ej han dog förrän Guds tid kom för den sakens skull:

»Och eljes så har jag då legat här länge nog», sade han och log. »Vånda följer vår ingång och vår utgång, Kristin — i sjukdom födas vi, och i sjukdom dö vi, de som icke få bråddöd. Det syntes

429