Tredje avdelningen
ERLEND NIKULAUSSON
I
Ragnfrid Ivarsdotter överlevde sin make icke fullt två år. Hon dog tidigt på vintern år 1332. Det är långt från Hamar till Skaun, så att de på Husaby ej visste om hennes död, förrän hon legat mer än en månad i graven. Men vid Vitsöndagstiden[1] kom Simon Andresson dit; det var ju ett och annat att avtala mellan fränderna om arvet efter Ragnfrid. Kristin Lavransdotter ägde nu Jörundgård, och det blev överenskommet att Simon skulle förvalta egendomen och taga emot räkenskap av hennes landbönder; han hade skött sin svärmors jordagods i dalen, medan hon varit bosatt i Hamar.
Just vid denna tid hade Erlend en hel del besvär och förargelse för några saker som tilldragit sig i hans distrikt. Hösten förut hade bonden på Forbregd i Updal, Huntjov, dräpt sin granne, för att denne kallat hans hustru trollpacka. Byamännen förde dråparen bunden till sysslomannen, och Erlend satte honom i förvar på ett loft. Men då kölden tilltog frampå vintern, tillät han mannen att gå lös bland sina svenner. Huntjov hade varit med Erlend norrut på Margygran och hade då visat stort mannamod. När Erlend sände in sin skrivelse om Huntjovs sak och bad att få försätta honom på fri fot, ställde han också mannen i bästa dager, och då Ulv Haldorsson gick i god för att Huntjov skulle infinna sig i rätt tid vid tinget i Orkedal, lät Erlend bonden fara hem över julhelgen. Men så färdades denne och hans hustru uppåt Drivdalen för att gästa den karl som skötte själastugan där — det var en frände till dem — och på den färden blevo de borta. Erlend trodde att de omkommit i det svåra oväder som rått vid den tiden, men många andra sade att de hade rymt — nu kunde sysslomannens folk se sig om efter deras spår! Och så blevo nya saker påbördade de försvunna — så skulle Huntjov några år förut ha dräpt en man uppe
- ↑ Vitsöndagen = första söndagen i fastan.
436
