i fjället och begravt liket i ett stenrös — det var en man som Huntjov misstänkte för att ha skurit hans häst i länden. Och det intygades att hustrun bedrivit trolldom.
Nu började prästen i Updal och ärkebiskopens ombudsman forska i dessa rykten, och det föranledde att fula ting kommo i dagen, om hur folk utövade sin kristendom på mer än ett ställe där i Orkdölafylke. Det var mest i obygderna, Rennabu, Updalsskogen, men också en gammal man från Budviken fördes inför ärkebiskopens domstol i Nidaros. I dylikt visade nu Erlend så föga nitälskan att folk fick mycket att prata om. Där var till exempel gubben som hade bott nere vid sjön under Husaby och nästan måste räknas till Erlends husfolk. Han hade bedrivit styggelse med runor och galder, och han hade nog också haft några beläten i sin stuga, som folk sade att han blotat till. Men intet dylikt hittades i kojan efter honom. Erlend själv och Ulv Haldorsson hade nog varit hos honom då han utandades sin sista suck — och de hade visst vräkt undan både ett och annat, innan prästen kom, sade folk. Ja, när folk nu kom att tänka på saken, så hade ju Erlends köttsiga moster varit anklagad för trolldom, hor och mord på sin husbonde — fast fru Åshild Gautesdotter var för klok och finurlig och väl även haft för mäktiga vänner, för att hon skulle kunnat bli överbevisad om något. Så kom folk med detsamma ihåg att Erlend i sin ungdom hade levat så föga kristligt och trotsat kyrkans bannlysning.
Slutet på allt detta blev att ärkebiskopen stämde Erlend Nikulausson till samtal med sig i Nidaros. Simon följde med svågern in till köpstaden; han skulle hämta sin systerson på Ranheim, ty det var meningen att gossen skulle få följa med honom hem till dalen och gästa sin mor någon tid.
Det var en vecka innan Frostatinget skulle hållas i staden, och det var mycket folk där. När de båda svågrarna kommo till ärkebiskopsgården och visades in i samtalsrummet, voro flere av korsbröderna där och några världsliga herrar — bland dem Frostatingslagmannen, Harald Nikulausson, Olav Hermansson, lagman i Nidaros, riddar Guttorm Helgesson, syssloman i Jämtland, och även Arne Gjavvaldsson, som strax gick bort till Simon Darre och hjärtligt hälsade på honom. Arne drog Simon med sig i en fönstersmyg, och de satte sig där.
Simon var icke så väl till mods. Han hade ej träffat den andre, sedan han var på Ranheim för tio år sen, och fastän alla där hade tagit så väl emot honom, hade den färden i det ärendet efterlämnat ett ärr i hans sinne.
Medan Arne skröt om ung Gjavvald, satt Simon och höll ett öga på svågern. Erlend stod och talade med slottsfogden, han hette herr Bård Petersson men var ej släkt med Hästnäsätten. Man kunde icke säga att Erlends hållning brast i höviskhet; han var
