dock mycket fri och otvungen, där han stod och talade med den gamla herrn — gungande litet på tå och häl, med händerna i kors på ryggen. Som han mest brukade, var han klädd i mörka färger, men mycket vackert — violblå »kjortel», som satt åt efter kroppen och var uppslitsad i sidorna, svart axelkrage med kapuschong, kastad tillbaka, så att det grå sidenfodret syntes, silverbeslaget bälte och höga, röda stövlar, som voro hårt åtsnörda kring vadorna och framhävde mannens slanka, vackra ben och fötter.
I det skarpa ljuset från stenhusets glasfönster syntes det nog, att Erlend Nikulausson hade icke så litet grått hår vid tinningarna. Kring munnen och under ögonen var det fina, solbrynta ansiktet nu något strimmat av rynkor, det hade kommit tvärfåror på den långa, vackert buktade halsen. I alla fall såg han mycket ung ut bland de andra herrarna — ehuru han var långtifrån den yngste mannen i rummet. Men han var lika slank och smärt, förde sin kropp på samma lediga, litet vårdslösa sätt som i ungdomen, gick lika lätt och mjukt, då han nu, sedan fogden hade lämnat honom, började vandra fram och tillbaka i rummet, fortfarande med händerna på ryggen. Alla de andra herrarna sutto stilla; de pratade litet sinsemellan med låg, torr röst. Erlends lätta steg och klingandet av hans små silversporrar hördes alltför mycket.
Till sist var det en yngre man som förargad bad honom sitta ned: »och bullra då icke så karl»
Erlend tvärstannade, rynkade ögonbrynen — så vände han sig leende till den som hade talat:
»Var drack du i går kväll, Jon frände, eftersom du är så huvudyr —», sade han och satte sig ned. Då Harald lagman kom bort till honom, reste han sig visserligen upp och stod, tills den andre hade satt sig, men så sjönk han ned vid lagmannens sida, lade ena benet över det andra och satt med händerna knäppta om knät, medan den andre talade.
Erlend hade mycket öppenhjärtigt berättat för Simon om alla de tråkigheter han fått därigenom att dråparen och trollpackan sluppit honom ur händerna. Men ingen kunde väl se mera sorglös ut än Erlend, där han satt och dryftade saken med lagmannen.
Nu kom ärkebiskopen. Han leddes till sitt högsäte av två män, som stoppade kuddar runtomkring honom till stöd. Simon hade aldrig förr sett herr Eiliv Kortin. Han såg gammal och svag ut och tycktes frysa, ehuru han var klädd i pälskappa och hade en pälskantad hätta på huvudet. I sin tur förde Erlend sin svåger fram till honom, och Simon böjde ena knät, medan han kysste herr Eilivs ring. Också Erlend kysste vördnadsfullt ringen.
Han höll sig också mycket hövisk och vördnadsfull när han
438
