träsvärd, och i detsamma han skulle springa förbi faderns häst, slog han på okynne till den över benet med sitt svärd. Hästen stegrade sig, strax efteråt låg pojken under hästbenen. Erlend strök tillbaka och kastade hästen åt sidan, slängde tygeln till Simon, han var alldeles vit i ansiktet av skräck, när han lyfte upp den lille på sina armar. Men då han såg att barnet var alldeles oskatt, lade han ungen över sin vänstra arm, tog träsvärdet och klådde Lavrans med det på bara ändan — pojken hade inte fått byxor än. I första sinnesrörelsen märkte han ej hur hårt han slog, och Lavrans gick ännu med blågrön bak efter det. Men sedan hade han hela dagen gått och försökt bli god vän med gossen igen — den lille var sur, höll sig till modern och slog och hytte åt sin far. Och när Lavrans om kvällen var lagd till ro i makarnas säng, där han sov, eftersom han ännu fick di om nätterna av modern, satt Erlend hela aftonen borta på sängkanten; oupphörligt rörde han litet vid det sovande barnet och såg ned på det. Han sade själv till Simon att den gossen älskade han mest av sina söner.
När Erlend drog ut till sommartingen, begav Simon sig på hemväg. Han for söderut genom Gauldalen, så gnistorna yrde kring hästhovarna. En gång då de redo långsammare i några uppförsbackar, frågade hans svenner skrattande om de skulle hinna tre dars ritt på två dar. Simon skrattade tillbaka och sade att det såge han helst — »för nu längtar jag till Formo».
Det gjorde han alltid, när han hade varit borta från sin gård en tid — han var en hemkär man och gladde sig alltid när han vände hästen till hemfärd. Men han tyckte att så som denna gång hade han aldrig åtrått att komma tillbaka till dalen och gården och sina små döttrar — ja, han längtade efter Ramborg också nu. I grunden tycktes det honom orimligt att han skulle känna så — men där på Husaby hade han varit så till mods att nu trodde han sig veta av egen erfarenhet vad boskapen har för känningar i kroppen, när det drar ihop till oväder.
II
Sommaren igenom gick Kristin och tänkte inte på stort annat än vad Simon berättat om hennes mors död.
Ragnfrid Ivarsdotter hade dött ensam — ingen hade varit i närheten, då hon drog sin sista suck, utom en tjänstkvinna, som sov. Det hjälpte ej mycket vad Simon sade om att hon dock hade dött väl förberedd. Det var som en särskild Guds skickelse att hon några få dagar förut hade känt sådan hunger efter Frälsarens lekamen att hon gått till skrift och fått hostian hos den prästmunk i klostret som var hennes själasörjare. Helt visst hade hon fått en god död — Simon hade sett hennes lik och sade att han hade tyckt det var en märkelig syn. Hon hade blivit så fager i döden. Hon var ju en
448
