kvinna på nära tre tjog år, och hon hade ju redan i många år varit mycket fårad och rynkig i ansiktet — men det hade blivit alldeles förändrat, föryngrat och utjämnat, hon hade rentav sett ut som en ung, sovande kvinna. Nu hade hon lagts till vila vid sin makes sida; dit hade de också fört Ulvhild Lavransdotters kvarlevor kort tid efter faderns död. Över gravarna hade lagts en stor stenhäll, som delades i två halvor av ett vackert uthugget kors, och på en bandslinga stod skriven en lång latinsk vers, som priorn i klostret hade diktat — men Simon kom inte riktigt ihåg den, ty han kunde inte så mycket av det språket.
Ragnfrid hade haft ett hus för sig själv i den gården uppe i staden där klostrets proventfolk bodde — en bod och ett vackert loftsrum ovanpå. Där bodde hon ensam med en fattig bondkvinna, som hade inhysts hos bröderna för ringa betalning, mot det att hon skulle gå en eller annan av de rikare pensionärerna tillhanda. Men under sista halvåret hade det nog i alla fall varit Ragnfrid som tjänat den andra, ty änkan Torgunna — som hon hette — hade varit skröplig, och Ragnfrid vårdade henne med stor kärlek och omsorg.
Sista kvällen hon levde, hade hon varit till nattsången i klosterkyrkan och efteråt inne i eldhuset i proventgården; hon kokade en god soppa med något styrkemedel i och sade till de andra kvinnorna, som voro därinne, att detta skulle hon ge Torgunna, så hoppades hon att gumman skulle vara så frisk morgonen därpå att de kunde följas åt till ottesången. Det var sista gången någon såg Jörundgårdsänkan i livet. De kommo ej till matutinan, vare sig hon eller bondgumman, och inte till prim. Då några av munkarna i koret lade märke till att Ragnfrid ej heller var i kyrkan vid dagmässan, undrade de över detta — hon hade aldrig förut försummat tre gudstjänster på ett dygn. De skickade då bud upp i staden för att höra efter om Lavrans Björgulfsons änka kanske var sjuk. När folk kom upp på loftet, funno de soppskålen stående orörd på bordet; i sängen sov Torgunna sött inne vid väggen, men Ragnfrid Ivarsdotter låg framme vid sängkanten med händerna i kors över bröstet, död och nästan alldeles kall. Simon och Ramborg kommo ned till hennes jordafärd, som var mycket ståtlig.
Nu då det hölls så mycket folk på Husaby och Kristin hade sex söner, kunde hon ej längre hinna med att leda alla enskilda sysslor som förekommo i hushållet. Hon måste ha en deja[1] närmast under sig, och det blev nu så att husfrun mest satt i hallen med en sömnad; det var alltid någon som behövde kläder, Erlend, Margret eller pojkarna.
Det sista hon hade sett av sin mor, var att denna red efter sin makes bår — den ljusa vårdag då hon själv stod på ängen utanför
- ↑ Hushållerska.
