bar hushållning. Utom gårdsfolket hade han aldrig färre än tolv väpnade svenner hos sig på Husaby; dessa redo de bästa hästar och voro förträffligt rustade, och när han for omkring i sysslan, levde män på herrekost.
Det talades om detta en dag då lagman Harald och sysslomannen i Gauldölafylke voro på Husaby. Erlend svarade att många av dessa svenner hade varit med honom, när han låg norrut i landet: »Då delade vi de villkor som där bjödos — torkad fisk och beskt öl. Nu veta de män jag ger kläder och föda att jag unnar dem vitt bröd och starköl, och om jag ber dem fara till helvete, när jag blir vred, så begripa de att det icke är meningen de skola giva sig åstad, utan att jag själv rider före.»
Ulv Haldorsson, som nu var hövidsman för Erlends svenner, sade också sedan till husfrun att så var det. Erlends män älskade honom, och han hade dem helt i sin hand.
»Det vet du själv, Kristin — ingen bör räkna så noga med vad Erlend säger, honom får man döma efter vad han gör.»
För övrigt blev det tal om att Erlend utom sina huskarlar hade män sittande ute i bygderna — också utanför Orkdölafylke — som han fäst vid sig med ed på sitt svärdshjalt. Sist kom konungens brev i detta ärende, men Erlend svarade att dessa män utgjort hans skeppsmanskap och han hade edfäst dem första våren han skulle segla norrut. Det ålades honom då att lösa dem från eden, vid nästa ting han höll för att kungöra domar och beslut från lagtinget, och utomfylkesmännen skulle han stämma dit och bekosta deras resa. Till tinget i Orkedal hade han då verkligen också stämt några av sina gamla skeppskarlar utifrån Möre — men ingen hörde av att han löst dem eller någon annan man, vars hövding han varit. Emellertid blev saken icke vidare bragt å bane, och framåt hösten slutade folk upp med att prata därom.
Sent på hösten reste Erlend söderut i landet och var om julen hos kung Magnus, som det året bodde i Oslo. Han var förargad över att han icke kunde få sin hustru med sig, men Kristin vågade sig ej på den besvärliga vinterresan utan stannade på Husaby.
Han kom tillbaka tre veckor efter jul och hade vackra gåvor med
sig till sin hustru och alla barnen. Kristin fick en silverklocka att
ringa på sina tärnor med, men Margret fick ett spänne av purt guld,
ty det ägde hon ej förut, ehuru hon hade en massa smycken av
silver och förgyllt av alla slag. Men då kvinnorna stodo och skulle
lägga undan dessa dyrbarheter i sina skrin, fastnade något i
Margrets ärm. Flickan tog fort och gömde det med handen, medan hon
sade till styvmodern:
»Jag har detta efter min mor — därför ville far att jag icke skulle visa det för dig.»
Men Kristin hade rodnat ännu mer än mön. Hennes hjärta bul-
