Jörundgård och såg faderns liktåg draga fram över den gröna mattan av vinterråg, invid fjällsidan.
Kristins nål flög och flög, och hon tänkte på föräldrarna och hemmet på Jörundgård. Nu då allting var minnen, tyckte hon sig skönja så mycket som hon ej hade sett, när hon gick mitt uppe i det och tog som något självfallet faderns ömhet och värn och den tysta, tungsinta moderns ständiga, stilla omsorg och arbete. Hon tänkte på sina egna barn — hon hade dem kärare än blodet i sitt eget hjärta, de voro ej ur hennes sinne någon vaken stund. Likväl var det ju mångt och mycket som hon tänkte mera över — barnen älskade hon utan att grubbla något över det. Själv hade hon aldrig, medan hon var hemma, tänkt annat än att föräldrarnas hela liv och all deras id och gärning ägnades henne och hennes systrar. Nu trodde hon sig förstå att mellan dessa två, som i ungdomen givits åt varandra av sina fäder, själva nästan oåtsporda, hade de runnit strida strömmar av sorg och av glädje — hon visste ingenting därom, annat än att de hade följts åt ut ur hennes liv. Nu förstod hon att dessa människors liv hade rymt mycket annat än kärlek till barnen — och likväl hade den kärleken varit stark och omfattande och bottenlöst djup, medan hennes genkärlek varit svag och tanklös och självisk, även den tid, i hennes barndom, då de två voro hela världen för barnet. Hon tyckte sig se sig själv stå långt, långt borta — så liten på detta avstånd i tid och rum; hon stod under den ström av solljus som silade ned genom ljuren i den gamla arenstugan därhemma, vinterstugan från hennes barndom. Föräldrarna stodo litet längre bort i skuggan, de höjde sig så jättestora som de stått för henne när hon var liten, och de logo mot henne så som hon nu själv visste att man ler, när ett litet barn kommer och skjuter undan tunga och brydsamma tankar.
»Jag tänkte, Kristin, att när du själv har fött barn, så skall du väl bättre kunna förstå —»
Hon påminde sig när modern sagt detta. Sorgsen tänkte dottern — det var visst ej så att hon förstod sin mor nu heller. Men hon började förstå hur mycket hon ej förstod.
Denna höst dog ärkebiskop Eiliv. Ungefär vid samma tid lät
kung Magnus ändra villkoren för många av sina sysslomän i
landet, men icke för Erlend Nikulausson. Han hade, när han var i
Björgvin sista sommaren under konungens omyndighetsålder, fått
brev på att han skulle ha fjärdedelen av sakören vid friköp,
brevbrott och skattemål — det hade blivit mycket prat om att han
fick slik förmån vid slutet av en förmyndarregering. Då Erlend nu
ägde mycket jord i fylket och oftast tog in på sina egna gårdar,
när han färdades i sitt distrikt, men lät bönderna köpa sig fria från
gengärden (hans kosthåll), hade han stora inkomster. Visserligen
fick han ju föga in av den avrad han skulle haft, och han hade dyr-
450
