henne och väggen, där låg han och grät med armarna om moderns hals och huvudet intill hennes bröst, men hon kunde inte få honom att säga vad han var så ledsen för, fast han låg kvar hos henne, ända tills tjänarinnorna buro in kvällsvarden.
Nåkkve var nu på tolvte året, han var stor för sin ålder och ville gärna visa ett manligt och vuxet väsen, men han hade ett vekt sinne, och modern fick ibland se att han var mycket barnslig. Han var gammal nog att ha förstått olyckan med halvsystern; modern undrade om han kanske också förstod hur fadern förändrats efter den. Erlend hade alltid varit sådan att när han blev häftig kunde han säga de värsta saker — men förr hade han aldrig sagt någon människa ett ont ord utom i vredesmod, och han hade varit villig att gottgöra, så snart han lugnat sig. Nu kunde han säga hårda och otäcka ord med kall uppsyn. Han hade varit mycket svår med att svära och förbanna; dock hade han i någon mån lagt bort den dåliga vanan, för att han såg att det gjorde hustrun ont och sårade Sira Eiliv, som han småningom fått stor aktning för. Men aldrig hade han varit oanständig eller liderlig i sina uttryck, och han hade aldrig tyckt om när andra män förde slikt tal — i det avseendet hade han varit mycket blygare än mången man som fört ett renare liv. Så svårt det än kränkte Kristins känslor att höra sådant från sina omyndiga söners läppar, helst nu då hon själv gick så, och få veta att de lärt detta av fadern, så var det likväl något annat som gav henne den bittraste smak i munnen: hon förstod att Erlend var ännu barnslig nog att tro sig sätta hårt mot hårt, då han nu efter skammen med dottern tog orena och sedeslösa ord och talesätt i sin mun.
Fru Gunna hade berättat henne att Margret fått ett dödfött gossebarn någon tid före Olavsmässan. Fru Gunna trodde sig också veta att Margret redan skulle ha tröstat sig nog så bra — hon kom väl överens med Gerlak, han var snäll mot henne. Erlend besökte dottern, när han var i staden, och Gerlak gjorde stor affär av sin svärfar, men Erlend var ej synnerligen villig att erkänna den andre som frände. Erlend själv hade icke nämnt sin dotter hemma på Husaby, sedan hon for från gården.
Kristin fick en son igen, han döptes till Munan efter Erlends farfar. Hela tiden hon låg i lillstugan, kom Nåkkve dagligen in till modern med bär och nötter, som han plockat i skogen, eller kransar han flätat av läkedomsörter. Erlend kom hem, när det nya barnet var tre veckor gammalt; han satt mycket hos sin hustru och bemödade sig om att vara mild och öm — och denna gång klagade han ej över att den nyfödde inte var en flicka eller över att barnet var svagt och inte ville frodas. Men Kristin svarade sällan på hans ömma ord, hon var stilla och tankfull och bedrövad — och det gick mycket långsamt för henne att återvinna hälsan denna gång.
Hela vintern igenom var Kristin klen, och barnet tycktes inte
