vilja ta sig. Modern hade därför icke tanke för stort annat än den lilla stackarn. Alltså hörde hon endast med halvt öra på allt talet om de stortidender som spordes denna vinter. Kung Magnus hade kommit i den värsta penningknipa genom sina försök att skaffa sig herraväldet i Skåne, och han hade begärt hjälp och krigsberedskap av Norge. Några av herrarna i rådet voro nog villiga att stödja honom i denna sak. Men när kungens sändebud kommo till Tunsberg var fogden bortrest, och Stig Håkonsson, som var hövding på Tunsbergshus, stängde borgen för konungens män och gjorde sig redo att värja den med vapenmakt. Han hade ej mycket folk, men Erling Vidkunsson, som var hans fasterman och som låg på sin gård Aker, skickade fyrtio av sina väpnade svenner upp i fästningen, när han själv seglade västerut. Vid samma tid satte kungens systrungar, Jon och Sigurd Haftorssöner, sig upp mot sin frände för en doms skull, som gått någon av deras män emot. Erlend skrattade åt detta och sade att Haftorssönerna här visat sig unga och dumma. Missnöjet med kung Magnus var nu stort i landet. Stormännen krävde att en drots skulle sättas i spetsen för rikets styrelse och rikets sigill lämnas i händerna på en norsk man, då kungen för den skånska angelägenhetens skull tycktes ämna stanna mesta tiden i Sverige. Borgare och andliga i köpstäderna hade blivit uppskrämda av ryktena om kungens penninglån hos de tyska städerna. Tyskarnas övermod och vrångvilja mot detta lands lagar och seder var redan mer än tillräckligt svår att fördraga och nu sades det att kungen lovat dem ännu större rättigheter och friheter i norska städer, så att det skulle bli alldeles outhärdligt för de norrmän som drevo handel och redan förut hade hårda villkor. Bland allmogen fortfor ryktet om kung Magnus’ hemliga synd, och många av sockenprästerna i landsbygden och kringvandrande munkar voro i alla fall eniga om att de trodde detta var orsaken till att Olavskyrkan i Trondheim brunnit upp. Så sökte bönderna också här grunden till de många olycksöden som under de senaste åren hemsökt än en, än en annan bygd — sjukdomar hos boskapen, rost i säden, varav vållades farsot och plågor för människor och djur, dålig gröda i både brödsäd och föder. Så Erlend sade att hade Haftorssönerna haft vett att hålla sig stilla ännu en tid, och samla sig rykte för vänsällhet och hövdinglikt uppträdande, så skulle folk nog kommit ihåg att de voro kung Håkons dottersöner, de också. Men denna oro lade sig, och vad som följde därav var att kungen gjorde Ivar Ogmundsson till drots i Norge. Erling Vidkunsson, Stig Håkonsson, Haftorssönerna och alla deras följesmän hotades med högmålssak. De föllo till föga, reste in och förlikte sig med konungen. Det var en mäktig man från Oplands fylke, som hette Ulv Saksesson; han hade varit med om Haftorssönernas företag, och han for icke till förlikningen med konungen, utan kom till Nidaros efter julen. Han var mycket tillsammans med Erlend i staden, och av honom fick folk
462
