gjorde orätt mot dig och lockade dig till orätt. Jag har tålt mycket av dig, Kristin, men jag vill icke vidare tåla att jag aldrig skall få ha frid för dessa gamla olyckor och ej heller att du talar till mig som jag vore din träl —»
Kristin skalv av sinnesrörelse, när hon svarade:
»Icke har jag talat till dig som du vore en träl. Har du en gång hört mig tala hårt eller häftigt till någon människa som kunde räknas som min underlydande — om det så var den odugligaste och sämsta av våra tjänstehjon — jag vet mig fri inför Gud från den synden att ha kränkt hans fattiga i ord eller dåd. Men du skulle vara min herre, dig skulle jag lyda och hedra, böja mig för dig och stödja mig vid näst Gud — efter Guds lag, Erlend! Och har jag mist tålamodet, och har jag talat till dig så som det icke höves en hustru att tala till sin husbonde — så har det väl varit för det du mången gång gjorde det svårt för mig att böja mitt oförstånd under din bättre insikt, att hedra och lyda min make och herre så mycket som jag helst ville — och kanske jag väntade att du — kanske jag trodde att jag kunde egga dig till att visa att du var man och jag endast en arm kvinna —
— Men tröste dig, Erlend! Jag skall icke kränka dig med ett ord mera, och efter denna dagen skall jag aldrig glömma att tala till dig så blitt som du vore trälars ättling —»
Erlend hade blivit mörkröd i ansiktet — han lyfte knytnäven mot henne — så svängde han hastigt om på klacken, grep sin kappa och svärdet från bänken vid dörren och for i väg ut.
Det var solsken och vass blåst ute — kallt i luften, men blanka gnistor från frusna tövattensdroppar stänkte mot honom ur takskägg och vindruskade trädkronor. Snön på hustaken lyste som silver, och bakom de svartgröna skogsåsarna kring staden tindrade fjällen kallblå och blankvita i den skarpa och lysande vårvinterdagen.
Erlend strövade genom gator och gränder — hastigt och på måfå. Det sjöd i honom — hon hade haft orätt från första början, och han hade haft rätt, så solklar rätt, och han hade förgått sig och slagit till henne och minskat sin rätt — men hon hade orätt. Vart han nu skulle ta vägen visste han ej. Inte hade han lust att gå in till bekanta, och hem ville han inte gå —.
Det var en viss oro i köpstaden. En stor böring[1] från Island — den första i vår — hade kommit in till bryggorna i förmiddags. Erlend drev västerut genom gränderna och kom ut vid Martinskyrkan, gick så ned mot det mest ökända kvarteret. Det var redan skrål och skrik utanför simplare krogar och i tavernerna, fast det var tidigt på eftermiddagen. I sin ungdom hade han själv kunnat gå in i dylika hus — med vänner och kamrater. Men nu skulle folk glo ögonen ur sig och slita sönder munlädret efteråt, om sysslomannen
- ↑ Fartyg med fem el. sex rum.
466