i Orkdölafylke, med ägande gård i staden, med öl och mjöd och vin i överflöd hemma hos sig, gick in på en krog och bad om en klunk av deras dåliga öl. Men sannerligen var det inte vad han hade mest lust till — att sitta och dricka med småbönder, som kommit in till stan, och tjänstekarlar och sjöfolk — Det blev icke väsen, om de karlarna dängde till sitt kvinnfolk ett tag på örat, och väl var det för dem — i röda helvetet, hur skulle en man rå på en kvinna, när han inte fick klå upp henne, för hennes ätts och sin egen heders skull — tävla i ord med kvinnor, det kunde då inte puken själv. Sådant troll hon var — och så vacker — han skulle bara kunna slå henne, tills hon blev snäll —.
Klockorna började ringa samman till vesper i stadens alla kyrkor
— vårvinden blandade tonerna om varandra över honom i den
oroliga luften. Hon gick väl till Kristkyrkan nu, det heliga trollet —
skulle klaga för Gud och Maria mö och helge Olav att hon fått en
smäll på örat av sin man. Erlend skickade sin hustrus skyddshelgon
en hälsning av syndiga tankar, medan klockorna ringde och klungo
och genljödo. Han styrde sina steg till Gregoriuskyrkan.
Hans föräldrars gravar voro framför Anna-altaret i långhusets norra omgång. Medan han läste sina böner, varseblev han att fru Sunniva Olavsdotter med sin tärna kom in genom kyrkdörren. När han var färdig med bönerna, gick han bort och hälsade på henne. Det hade varit så mellan dem, under alla år sedan han blev bekant med fru Sunniva, att de skulle prata och skämta nog så fritt, var gång de möttes. Och denna kväll, medan de sutto på bänken och väntade på att aftonsången skulle börja, var han så uppsluppen att hon flera gånger måste påminna honom om att de ju voro i kyrkan och där oupphörligt kom folk in.
»Jaja», sade Erlend, »men du är så fager i kväll, Sunniva! Det känns gott att få skämta med en fru, som har så blida ögon —»
»Du vore nu icke värd, Erlend Nikulausson, att jag såge på dig med blida ögon —», sade hon leende.
»Då skall jag komma och skämta med dig när det blivit mörkt», svarade Erlend på samma sätt. »När mässan är sjungen skall jag följa dig hem —»
Nu kommo prästerna in i koret, och Erlend gick över till sydskeppet och ställde sig bland männen.
När gudstjänsten var slut, gick han ut genom huvudportalen. Han såg fru Sunniva och hennes tärna ett stycke nedåt gatan — tänkte det var bäst han inte följde henne, utan gick raka vägen hem. I detsamma kom en skara islänningar från böringen gatan uppåt, de gingo arm i arm och raglade, och de tycktes vilja stänga vägen för de två kvinnorna. Erlend sprang efter fru Sunniva. Så snart sjömännen sågo en herre med svärd vid bältet komma emot dem, veko de åt sidan och läto kvinnorna få gångrum.
