var uppe, så stängde han och sprang bort till en kista, tog upp några skrivelser. Han rev loss sigillen och trampade sönder dem mot golvet, slet pergamentet i bitar och vecklade dem om nyckeln och släppte ned alltsammans genom gluggen åt gärdet till, ner i nässlorna som växte höga bakom buren. Med händerna om luckans karm stod han och stirrade efter den lille pojken, som gick utmed åkerrenen ned mot ängen, där slåtterfolket skred i rad med liar och räfsor. När Gaute försvann i det lilla hultet mellan åker och äng, stängde han luckan. Hovslagen ljödo nu högt, nära intill gården.
Erlend vände sig mot sin hustru:
»Kan du skaffa undan det som jag kastade ned nu — låt Skule, han är klok — säg att han får sänka ned det i gölen bakom ladugården. Dig komma de väl att ha ögonen på och kanske också de stora piltarna. Kroppslig rannsakan töra de väl näppeligen underkasta dig —», han stack in sigillbitarna i hennes barn. »De kunna väl icke mer kännas igen, men —»
»Är du i någon fara, Erlend?» frågade hon stilla Då han såg ned i hennes ansikte, tog han emot de utbredda armarna. Ett ögonblick tryckte han henne hårt intill sig:
»Jag vet icke, Kristin. Det skall väl snart visa sig. Tore Eindridesson rider i spetsen för svennerna, och herr Bård är med, om jag såg rätt. Jag väntar mig icke att Tore kommer hit i vänligt ärende —»
Nu voro ryttarna på tunet. Erlend stod ett ögonblick. Så kysste han hustrun häftigt, öppnade luckan och hoppade ned. När Kristin kom ut på svalen, stod Erlend på gården och hjälpte fogden, som var en äldre man och rörde sig tungt, ned ur sadeln. Det var minst trettio väpnade svenner med herr Bård och sysslomannen i Gauldölafylke.
Medan Kristin gick framåt över tunet, hörde hon den senare säga:
»Jag kan hälsa från fränderna dina, Erlend. Borgar och Guttorm njuta nu konungens gästvänskap i Veöy, och jag tänker att Haftor Toresson har redan gästat Ivar och pilten hemma på Sundbu vid detta laget. Grauten tog herr Bård i köpstaden i går morse.»
»Och nu har du kommit hit för att bjuda mig till samma hirdmansmöte, kan jag förstån, sade Erlend leende.
»Så är det, Erlend.»
»Och så skolen I väl rannsaka här på gården? Åh, jag har då varit på slikt så många gånger att jag borde veta hur det går till —»
»Så stora saker som högmålsbrott har du nu icke handhaft», sade Tore.
»Nej, icke förrän nu», sade Erlend. »Och det ser ut som jag spelade med de svarta brickorna, Tore, och du har gjort mig matt — icke sant, frände?»
