»Vi skulle nu se till att finna de brev du fått från Ingeborg Håkonsdotter», sade Tore Eindridesson.
»De äro i kistan med de röda hindarna på uppe i riddarloftet — men där står icke stort i dem utom slika hälsningar som kärliga fränder pläga sända varann — och gamla äro de alla. Stein här kan följa eder upp —»
De främmande svennerna hade stigit av hästarna, och gårdens folk kom nu bullersamt in på tunet.
»Det stod mera i det som vi togo från Borgar Trondsson», genmälte Tore. Erlend visslade sakta.
»Vi kunna väl gå in», sade han, »här börjar bli tämligen fullt med folk.»
Kristin följde efter männen in i hallen. På ett tecken av Tore kommo ett par av de främmande svennerna med.
»Du får lämna från dig ditt svärd, Erlend», sade Tore av Gimsar, när de stodo därinne, »till tecken att du är vår fånge.»
Erlend slog sig på länderna för att visa att han ej bar annat vapen än dolken i bältet. Men Tore sade åter:
»Du får räcka oss ditt svärd till tecken —»
»Ja, skall det gå så fint till, så —», sade Erlend och log litet. Han gick nu bort och tog sitt svärd från kroken, höll om skidan och räckte Tore Eindridesson hjaltet med en liten bugning.
Gubben från Gimsar löste snörena, drog ut klingan helt och hållet och strök med ett finger utmed eggen.
»Var det detta svärdet, Erlend, som du —?»
Erlends blå ögon glittrade som stål, hans mun blev en smal strimma:
»Ja, det var med detta svärdet jag tuktade din sonson, då jag fann honom hos min dotter!»
Tore stod med svärdet, han såg ned på det och sade hotande:
»Du, som själv skulle hävda lagen, Erlend — du månde väl veta, är du den gången gick ett stycke längre än du hade lagen med dig —»
Erlend kastade huvudet tillbaka, häftig och uppblossande:
»Det finns en lag, Tore, som icke kan skipas av konung eller tingsallmoge — att sina kvinnors heder värjer en man med sväret —»
»Det är gott för dig, Erlend Nikulausson, att ingen man gjort den lagen gällande mot dig», svarade Tore av Gimsar hätskt. »Då kunde du tarvat så många liv som katten —»
Erlend sade retfullt långsamt:
»Är icke denna saken så allvarlig att I finnen otillbörligt blanda in de gamla historierna från min ungdom —?»
»Jag vet icke om Bård i Lensviken tycker det är så gamla historier.» Erlend for upp och ville svara, men Tore överröstade honom: »Du skulle pröva först, Erlend, om frillorna dina äro så lärda, så de
476
