mycket gammal, mycket skallig och avmagrad, skinnet hängde helt slankigt kring hans digra lekamen. Han bodde ute på Skogheim och hade en av sina frillodöttrar, som var änka, hos sig. Fadern ville gärna varit henne kvitt, ty inget av hans andra barn, vare sig äkta eller oäkta, ville komma till honom, då denna halvsystern skulle stå för huset; hon var en härsklysten, girig och skarptungad kvinna. Men Munan vågade ej be henne resa sin väg.
Äntligen fram på nyåret skaffade Olav Kyrning Erlends hustru och Simon tillåtelse att besöka honom. Så var det återigen för Simon att följa den bedrövade hustrun till de hjärtslitande mötena. Det vakades mycket strängare här än i Nidaros över att Erlend icke fick tala med någon utan att slottshövdingens folk var inne.
Erlend var lugn som förut, men Simon märkte att nu började detta tillstånd tära på mannen. Han klagade aldrig utan sade att han led intet övervåld, fick allt så bra det kunde åstadkommas, men han medgav att kölden plågade honom något; det fanns icke eldstad i rummet. Och det var ej mycket han kunde göra för att hålla sig ren — men hade han icke haft ohyran att slåss med, så hade väl tiden förefallit ännu längre härute, skrattade han.
Också Kristin var lugn — så lugn att Simon väntade i andlös ängslan på den dag då hon väl fölle alldeles ihop.
Kung Magnus red sin eriksgata i Sverige, och det var ingen utsikt att han skulle komma till riksgränsen med det första eller att det så snart skulle bli någon förändring i Erlends ställning.
Gregorsmässodagen hade Kristin och Ulv Haldorsson varit i
kyrkan på Nonneseter. När de på hemvägen kommit över bron över
Nunnebäcken, tog hon ej vägen nedåt mot härbärget, som låg nära
biskopsgården, utan vände österut mot Klemenskyrko-allmänningen
och inåt de trånga gränderna mellan kyrkan och älven.
Dagen var grådaskig, och det hade varit töväder en tid, så att deras skoplagg och kanten av kapporna snart blevo våta och tunga av den gula leran härute vid älven. De kommo ut på markerna mot flodbrädden. En gång möttes deras ögon. Ulv skrattade tyst, drog ut munnen till ett slags grin, men hans ögon voro sorgsna; Kristin log underligt vemodigt.
Strax efteråt stodo de vid randen av sluttningen; leran hade här glidit ut en gång i tiden, och gården låg rätt under dem, så tätt intill den smutsgula branten, där litet svart, förvuxet ogräs grodde, att stanken från svinstian, som de sågo ned i, slog frän upp mot dem — två feta suggor gingo och slaskade i den mörka gyttjan. Flodbrädden var som en smal strimma här, älvens grå och dyiga lopp med isflak, som stötte mot varandra, nådde ända upp till de förfallna husen med sina vissnade torvtak.
Medan de stodo där, kommo en man och en kvinna fram till inhägnaden och sågo på grisarna — han lutade sig in och kliade
