en av suggorna med skaftändan av den silverbeslagna spjutyxan han använde, att stödja sig på. Det var Munan Bårdsson själv, och kvinnan var Brynhild. Han såg upp och varseblev dem — stod och stirrade slött uppåt, då ropade Kristin muntert hälsande ned till honom.
Herr Munan slog till ett gapskratt:
»Kom ned och få en klunk varmt öl i detta skitväder», ropade han upp.
På vägen ned till gårdsgrinden berättade Ulv att Brynhild Jonsdotter höll varken härbärgshus eller öltappning numera. Hon hade kommit i svårigheter flere gånger och hade till sist hotats med att mista huden, men Munan hade räddat henne och gått i borgen för att hon alldeles skulle sluta upp med sitt olagliga näringsfång. Hennes söner sutto nu också i sådan ställning att modern för deras skull måste tänka på att förbättra sitt rykte. Efter sin hustrus död hade Munan Bårdsson tagit upp förbindelsen med henne igen och höll nu ständigt till i Flugagården.
Han tog emot dem vid grinden:
»Vi äro då fränder alla fyra på ett vis», fnissade han — han var litet sned, men inte så farligt. »Du är en god kvinna, Kristin Lavransdotter, from och icke högmodig — Brynhild är en hederlig, ärbar kvinna nu, hon — och jag var ogift karl, då jag avlade de två sönerna vi ha tillsamman — och de äro de duktigaste av alla mina barn — det har jag då också sagt dig var dag alla dessa år, Brynhild. Inge och Gudleik har jag kärast av mina barn —»
Brynhild var vacker ännu men gulblek och såg ut som om hennes hud måste kännas fuktig att vidröra — så som när man stått en hel dag över fettgrytorna, tänkte Kristin. Men hennes rum var väl städat, den mat och dryck hon satte fram på bordet var utmärkt och kärlen rena och vackra.
»Ja, jag tittar in här, när jag har ärende i Oslo», sade Munan. »Du förstår, modern vill gärna höra tidender om sina söner. Inge skriver mig till, rätt som det är, ty han är en lärd man, Inge, det måste en biskops ombudsman vara, kan du veta — gott gifte skaffade jag honom ock, Tora Bjarnesdotter från Grjote; tror du många män hade fått slik hustru åt en frilloson? Så sitta vi här och tala om detta, och Brynhild dukar upp mat och öl åt mig som förr i tiden, då hon bar nycklarna mina på Skogheim. Det är tungt att sitta därute nu och tänka på min salig hustru —. Så rider jag hit in för att finna litet trevnad — då Brynhild är hågad att unna mig litet vänlighet och omvårdnad.»
Ulv Haldorsson satt med handen under hakan och såg på Husabyhusfrun. Kristin satt och hörde på och svarade så stilla och blitt och höviskt — lika lugn och fin som om hon varit på gästabud på en av storgårdarna hemma i Trondheimen.
»Ja, du Kristin Lavransdotter, fick hustrunamn och heder», sade
504
