Brynhild Fluga, »fast du kom villigt nog till Erlend i bursloftet mitt. Jag fick heta hynda och löskäring i alla mina dagar — min styvmor sålde mig åt honom där — jag bet och rev, och märken efter mina naglar syntes i ansiktet hans, innan han fick sin vilja fram med mig —»
»Skall du snacka om det igen?» gnällde Munan. »Du kan väl veta — jag har ju sagt det så titt också — jag hade låtit dig gå i fred, om du betett dig som folk och bett mig skona dig, men du for i synen på mig som en vildkatta, innan jag ännu hunnit komma in genom dörren —»
Ulv Haldorsson skrattade sakta för sig själv.
»Och jag handlade då väl mot dig, alla dagar efter det», sade Munan. »Du fick allt du gitte peka på — och våra barn — ja, de ha det bättre och tryggare de, än Kristins arma söner — Gud värne de arma stackarna, så som Erlend ställt för sina barn! Jag tänker det må vara mer värt än hustrunamn för en mors hjärta — och du vet att jag önskade mången gång att du haft slik börd att jag kunnat lagfästa dig — ingen kvinna har täckts mig så väl som du — fastän du sällan varit blid och god mot mig — och den hustru som jag fick, Gud löne henne! Jag har stiftat ett altare för min Katrin och mig i vår kyrka, Kristin — jag har tackat Gud och Vår fru var dag för giftet mitt, ingen man har haft bättre —», han snyftade och smågrät.
Snart efteråt sade Ulv Haldorsson att nu måste de gå. Han och Kristin växlade ej ett ord på hemvägen. Men utanför dörren räckte hon sin hand åt mannen:
»Ulv — min frände och min vän!»
»Kunde det hjälpa något», sade han sakta, »så skulle jag gärna gå till galgen i Erlends ställe — för hans skull och för din.»
Om kvällen, strax före sängdags, satt Kristin ensam i rummet
med Simon. Då började hon med ens berätta var hon varit denna
dag. Hon redogjorde för samtalet därute.
Simon satt på en pall ett stycke från henne. Litet framåtlutad, med armarna vilande på låren och hängande händer satt han och såg på henne med ett underligt forskande uttryck i de små skarpa ögonen. Han yttrade icke ett ord, och icke en muskel rörde sig i hans tunga, breda ansikte.
Då nämnde hon att hon hade sagt det till sin far och vad han hade sagt.
Simon satt som förut, orörlig. Men om en stund sade han lugnt:
»Det är den enda bön jag bett av dig i alla de år vi känt varandra — om jag minns rätt — att du skulle — men kunde du icke tiga med det för att skona Lavrans, så —»
Kristin skalv i hela kroppen:
