Så stod Erlends sak nästan på samma punkt, när Simon Andresson kom tillbaka till Oslo vid korsmässotiden på hösten. Men han blev förfärad över hur tärda de sågo ut, både Kristin och svågern, och han blev underligt vek och beklämd till sinnes, när de båda ändå hade så mycket välde över sig själva att de tänkte på att tacka honom, som for hit vid denna årstid, då han hade mest svårt att vara borta från sina gårdar. Men nu samlades folk till Tunsberg, där kung Magnus satt och väntade på sin brud.
Litet fram i månaden fick Simon tingat sig skeppslägenhet dit — med några köpmän som skulle segla om åtta dagar. Då kom en morgon en främmande sven och skulle be Simon Andresson besvära sig bort till Halvardskyrkan, genast — Olav Kyrning väntade på honom där.
Underfogden var häftigt upprörd. Han hade befälet ute på borgen, medan slottsfogden var i Tunsberg. Och kvällen förut hade det kommit ett följe av herrar som visade honom brev under kung Magnus’ sigill, om att de skulle hålla förhör i Erlend Nikulaussons sak, och han hade låtit föra in fången inför dem. Det var tre utlänningar, fransmän visst — Olav hade ej förstått deras språk, men hirdprästen hade talat med dem på latin i morse, det skulle vara fränder till den jungfrun som skall bli vår drottning — det var ju sköna utsikter! De hade tagit Erlend i strängt förhör — hade haft med sig ett slags stege och några karlar, som kunde sköta om slikt. I dag hade han vägrat att föra ut Erlend ur kammaren och satt stark vakt — det ansvaret skulle han ta på sig, ty detta var olagligt, en framfärd som icke förr sports i Norge!
Simon fick låna en häst hos en av prästerna vid kyrkan och red med Olav rakt ut till Akersnäs.
Olav Kyrning såg litet ängslig på den andres sammanbitna ansikte, över vilket den blossande rodnaden drev liksom i stormbyar. Allt emellanåt rörde Simon på sig, vilt och våldsamt, som om han icke visste av det — och den främmande hästen kastade sig hit och dit, stegrade sig och vägrade lyda denne ryttare.
»Jag ser på er, Simon, att I ären vred», sade Olav Kyrning.
Simon visste knappt själv vad som hade övertaget i hans sinne. Han var så upprörd att han kände kväljningar ibland. Det blinda och vilda, som brottades inom honom, drev hans raseri till det yttersta, var ett slags blygsel — en man som, naken, utan vapen eller värn, måste tåla främmande nävar i sina kläder, att främmande handskades med hans kropp — det var som att höra om våldtäkt av kvinnor, han blev yr av hämndlust och begär att se blod för detta! Nej, slikt hade aldrig varit skick och sed i detta landet — skulle de vänja norska adelsmän att tåla slikt —? Icke skulle det ske!
Han var sjuk av fasa för vad han skulle få se — ängslan för den blygsel han skulle vålla en annan man genom att se honom så,
