tog hos honom överhand över alla andra känslor, när Olov Kyrning låste upp dörren till Erlends fängelse.
Erlend låg på golvet, utsträckt snett över det från ena hörnet av rummet till det andra; han var så lång att det var endast på det sättet han kunde få plats till att räta ut sig i sin fulla längd. Det hade lagts något halm och kläder under honom på golvets tjocka lager av smuts, och kroppen var övertäckt med hans mörkblå, päls fodrade kappa, ända upp till hakan, så att kragens mjuka, gråbruna mårdskinn blandade sig med det svarta toviga krusskägget, som Erlend fått medan han satt fången.
Munnen syntes vit inuti skägget; hans ansikte var snövitt. Näsans stora, raka trekant sköt onaturligt högt ut från de infallna kinderna, det gråsprängda håret låg i svettiga, skilda länkar, tillbakastruket från den höga, smala pannan — i var och en av de inåtbuktade tinningarna var ett stort blårött märke, som om något hade klämt eller hållit fast honom där.
Långsamt, med möda slog han upp de stora, vattenblå ögonen, försökte ett slags leende, när han kände igen männen, hans röst var litet främmande och otydlig:
»Sitt ned, svåger —», han rörde på huvudet i riktning mot den tomma sängen. »Ja, nu har jag lärt nytt, sedan vi sågo varandra sist —»
Olav Kyrning lutade sig över Erlend och frågade om han önskade något. Då han ej fick svar — troligen för att Erlend inte orkade säga något — drog han undan kappan. Erlend hade endast linnebyxor och en skjorttrasa på sig — och åsynen av de svullna och missfärgade lemmarna upphetsade och skakade Simon som en oanständig skräcksyn. Han undrade om Erlend kände något liknande — det kom en skugga av rodnad över ansiktet, medan Olav strök ned efter armar och ben med en lapp, som han doppade i ett vattenfat. Och när han bredde över kappan igen, ryckte Erlend den till rätta med några små rörelser av lemmarna och genom att dra den upp över sig med hakan, så att han blev alldeles övertäckt.
»Ja», sade Erlend, han var nu litet mera lik sig i rösten, och leendet framträdde litet tydligare kring den bleka munnen, »nästa gång — blir det värre! Men jag är icke rädd — ingen tarvar vara rädd — de få ingenting ur mig — på detta viset —»
Simon kände på sig att mannen talade sanning. Plågor skulle icke kunna tvinga fram ett enda ord ur Erlend Nikulausson. Han som kunde göra och förråda vad som helst i vredesmod och tanklöshet, skulle aldrig låta sig rubbas en hårsmån genom våld. Och han insåg att den skam och kränkning han själv kände å en annan mans vägnar, den hade Erlend knappast någon förnimmelse av — han var uppfylld av en stolt glädje över att trotsa sina bödlar och lugn tillfredsställelse i medvetandet att vara härdad. Han som alltid föll så ömkligt till föga, när han mötte en fast vilja, som själv
514
