Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/526

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Jon Haftorsson och hans bror äro där. Erlend är deras frände, likafullt som han är kungens — Ogmundssönerna torde begripa att här är orätt oförstånd. Hövidsmannen för hirden bören I väl vända eder till först — få honom och Pål Eriksson till att utlysa en stämma för de handgångna män som nu äro i staden och som synas mest skickade att taga detta om hand —»

»Viljen icke I och edra fränder fara med mig, herre?»

»Vi ärna oss icke till gästabuden», sade Erling kort.

»Haftorssönerna äro unga — och herr Pål är gammal och skröplig — och de andra — I veten bäst själv, herre — det är ju så att de ha någon makt, genom konungens ynnest och slikt, men —. Erling Vidkunsson, vad gälla de mot eder? I, herre, haven haft slik makt här i landet som ingen annan hövding sedan — jag vet icke när. Bakom eder, herre, stå de gamla ätterna, som folket i landet kände man efter man, så långt tillbaka som arvsägen går om onda tider och goda tider här i våra bygder. I farsätten — vad är Magnus Eriksson eller Haftors på Sudrheim söner mot eder — är deras rikedom värd att nämnas jämte er? Dessa råd I given mig — slikt tar tid, och de franske männen ligga i Oslo, och I kunnen svärja på att de giva sig icke — det är ju klart att kungen vill försöka råda i Norge efter främmande lands sedvänjor; jag vet att i utlandet är det skick att konungen överskrider lagen, när honom lyster, om han kan finna män av ridderskapet villiga att stödja honom mot sina egna jämlikar. — Olav Kyrning har sänt brev jämte de herrar han kunde få på sin sida i detta, biskopen har lovat skriva — men denna oro och tvedräkt, Erling Vidkunsson, den kunden I göra en ända på, i samma stund I trädden inför kung Magnus. I stån främst i arvet efter all den gamla herremakten här i landet — kungen vet att bakom eder skulle vi stå allesamman —»

»Det kan jag icke säga att jag märkte förr i tiden», sade Erling beskt. »Du talar med värme för din svåger, Simon. — Men kan du icke förstå — nu kan jag icke! Det skulle bli sagt att i samma stund de klämde Erlend så hårt att det kunde tänkas han icke längre förmådde hålla tand för tunga — då steg jag fram!»

Det blev tyst en stund. Så frågade Stig åter:

»Har — Erlend talat?»

»Nej», svarade Simon otåligt. »Han har hållit käft. Och jag tänker han håller i med det. Erling Vidkunsson», sade han bevekande, »han är eder frände — I voren vänner —»

Erling andades kort och tungt ett par gånger:

»Ja. — Simon Andresson, haven I till fullo förstått vad Erlend Nikulausson hade åtagit sig? Att upplösa denna kungagemenskapen med de svenske — detta styressätt, som aldrig varit prövat förr — som synes bringa mer och mer vantrevnad och vanskligheter här i landet, för varje år som lider — vända tillbaka till det gamla styre som vi känna och veta vara lyckosamt och till förkovran. Insen I

518