icke att det var en klok och djärv mans företag — och förstån I icke att nu kan detta företag näppeligen tagas upp av andra efter honom. Porsesönernas sak har han förspillt — andra män av kungaätten finnas ej som folk kan fylka sig kring. I torden kanske säga att, hade Erlend drivit sitt företag igenom och fört junker Håkon till Norge, så hade han spelat mig i handom. Stort längre fram än i land med svennen hade dessa — gröna piltar — näppeligen kommit, utan vettige män hade måst träda därtill och reda upp det som återstod. Så är det — det törs jag stå vid. Gud vet att icke har jag haft vinning utan snarare har jag måst åsidosätta omsorgen om mitt eget, under de tio år jag levat i oro och omak och strid och vedermödor utan ände — några få män i landet ha insett detta, och därmed får jag vara nöjd —!» han slog handen hårt i bordet: »förstån I det, Simon, att den mannen som hade tagit slika storråd på sina skuldror att ingen vet om icke det gällde välfärd för oss alla här i landet och för våra efterkommande i långliga tider — och lade från sig alltsamman på en horkonas sängbräda — Guds blod! han kunde väl vara värd att få slikt köp som Audun Hestakorn fick!» Han tillade något lugnare:
»Eljes är det icke så att jag icke unnar Erlend att bliva bärgad till livet, och ej mån I tro att icke jag också harmas över det som I förtäljen. Och jag menar att följen I mitt råd, så finnen I nog män som vilja gå med eder i denna sak. Men jag tror icke att jag kan gagna eder så mycket med mitt medfölje, att jag objuden vill fara till kungen, för den skull.»
Simon reste sig stelt och med möda. Han var gråblek i ansiktet av trötthet. Stig Håkonsson gick bort och klappade honom på axeln — nu skulle det vankas mat; han hade bara inte velat ha in obehöriga, innan de fått tala ut. Men nu måste han styrka sig med att äta och dricka och sova efteråt. Simon tackade — han ville rida vidare om en stund, om Stig kunde låna honom en frisk häst. Och han ville härbärgera hans sven, Jon Dolk, i natt. — Simon hade måst rida från karlen i går afton, ty dennes häst kunde ej hålla skritt med Digerbein. Ja, han hade ridit större delen av natten — trodde ju han skulle känna så väl till vägen hitut — men han hade dock tagit miste ett par gånger —.
Stig bad honom vänta till morgondagen, så skulle han själv rida med honom — i varje fall ett stycke till vägs — ja, han kunde gärna följa med till Tunsberg också —.
»Här har jag ingenting att vänta på vidare. Jag ämnar mig endast bort i kyrkan — eftersom jag nu en gång är här vid gården — skall jag väl ändå läsa en bön, där Halfrid ligger —.»
Blodet jäste och susade i hans uttröttade kropp, hjärtat dunkade öronbedövande. Det var som om han skulle kunna stupa, han var halvvaken. Men han hörde sin egen röst, som sade, lugnt och likgiltigt:
