»Viljen I icke följa mig åt, herr Erling? Jag vet att hon höll er kärast av sina fränder —»
Han såg ej på den andre, men han kände på sig hur denne stelnade till. Om en stund hörde han genom det susande och sjungande ljudet av sitt eget blod Erling Vidkunssons klara och artiga röst:
»Det vill jag gärna, Simon Darre. — Det är otäckt väder», sade han, han spände på sig svärdet och kastade en tjock kappa över axlarna. Simon stod orörlig, tills den andre var färdig. Så gingo de.
Ute silade höstregnet ned, och dimman drev in från sjön, så tjock att de knappt sågo en skymt längre än ett par hästlängder inåt gärdena och de gulnade lövdungarna på ömse sidor om stigen. Det var ej lång väg till kyrkan. Simon hämtade nyckeln i prästgården strax bredvid — han var glad då han såg att det kommit nytt folk där sedan hans tid — så slapp han undan mycket prat.
Det var en liten stenkyrka med ett enda altare. Tanklöst återsåg Simon samma bilder och prydnader som han sett så många hundra gånger, medan han knäböjde ett stycke från Erling Vidkunsson vid den vita marmorstenen, läste bönerna och korsade sig, då det skulle så vara — utan medvetande därom.
Han förstod ej själv hur han kunnat. Men nu var han mitt inne i det. Vad han skulle säga hade han ingen aning om — men fast han kände sig sjuk av förfäran och skam över sig själv, så visste han att han i alla fall ville göra ett försök.
Han mindes den ej längre unga kvinnans vita, sjuka ansikte inne i sängens halvdunkel, hennes behagliga, milda röst — den eftermiddagen då han satt på sängkanten hos henne och hon omtalade det. Det var en månads tid innan barnet kom, hon väntade själv att det skulle kosta hennes liv — och hon var villig och glad att köpa deras son så dyrt. Den lilla stackarn, som låg här under stenen i en liten kista vid moderns skuldra. Nej, det kunde ingen man göra, det som han velat —.
Men Kristins vita ansikte. Hon visste det, när han kom hem från Akersnäs den dagen. Blek och lugn talade hon om det och utfrågade honom — men han hade sett hennes ögon i en snabb skymt och icke vågat möta dem sedan. Var hon nu var eller vad hon hade gjort, visste han ej — om hon satt i härbärget eller var hos mannen, eller om de hade fått henne till att fara ut till Skogheim — han hade överlämnat den saken åt Olav Kyrning och Sira Ingolf — han stod ej ut med mera, och han tyckte han hade ingen tid att förlora —.
Simon visste ej av att han gömde ansiktet i sina händer. Halfrid — det är ju varken om synd eller skam, Halfrid min — Men ändå. Det som hon hade sagt till honom, sin make — om sin sorg och om sin kärlek, som gjorde att hon stannade kvar hos den gamla djävulen. En gång hade han redan dräpt sitt barn under moderns
520
