vuxit upp som systrar, de voro vid pass jämnåriga, ehuru Elin var hennes faster — vi hade — det hade blivit så att kom hon hem från Manvik, så hade vi måst mötas titt och ofta. Vi sutto och talades vid en hel natt i ända borta på svalen till lindorsmburen[1] — varje ord som blev sagt kunna både hon och jag svara för inför Gud på domens dag. Så får han svara oss varför det skulle så vara —
Men Gud lönade ju hennes fromhet till sist. Gav henne en god make till tröst för den hon haft förut — slik en valp som du var — som låg med tjänstekvinnorna hennes i hennes egen gård — och lät henne föda upp dina oäkta ungar —», han kastade den sammanknådade bollen av mossa långt bort.
Simon stod orörlig och stum. Erling flådde av ett stycke mossa igen och kastade det:
»Jag gjorde vad hon bjöd mig. Har du hört nog? Det var ej annan råd. Varhelst i världen vi hade mötts, så hade vi — så hade vi —. Hor är intet fagert ord. Blodskam — är styggeligare —»
Simon rörde på huvudet till en liten stel nick.
Han förstod själv — att det skulle vara löjligt att säga vad han tänkte. Erling Vidkunsson hade varit på tjugutalet, fin och hövisk, Halfrid hade älskat honom så att hon gärna hade kysst hans fotspår över tunets daggiga gräs den vårmorgonen — Han själv var en halvgammal, fetlagd. ful bonde — och Kristin! Aldrig skulle det falla henne in att det vore fara för någonderas själahälsa, om de så bodde samman i tjugu år. Det hade han då grundligt fått lära inse —.
Så sade han stilla, nästan ödmjukt:
»Hon nändes icke låta det menlösa barnet, som hennes tärna fått med hennes egen make, fara illa i världen. Det var hon som bad mig giva barnet dess rätt, så vitt jag förmådde. Åh, Erling Vidkunsson — för Erlends arma, menlösa hustrus skull — Hon sörjer sig till döds — Det tycktes mig ej jag kunde låta någon sten ligga utan att vändas, då jag sökte efter hjälp åt henne och alla hennes barn —»
Erling Vidkunsson stod och lutade sig mot grindstolpen. Hans ansikte var lika lugnt som det brukade vara, och rösten var hövisk och kylig, när han åter talade:
»Hon har likat mig väl, Kristin Lavransdotter, det lilla jag sett av henne — en fager och värdig kvinna är hon — och jag har sagt det så många gånger, Simon Andresson — jag tänker visst att I fån hjälp, om I följen mina råd. Men jag fattar ej rätt vad I menen med detta — underliga påfund. I kunnen väl icke mena att — för det jag måste låta min farbror råda över mitt giftermål, omyndig som jag var den gången, och den mön som likade mig bäst bortlovad, när vi lärde känna varandra — Så menlös som I
- ↑ Byggnaden var prydd med en snidad »lindorm».
522
