sägen, är nu väl icke Erlends hustru. Ja, I ären gift med systern, det är ju så, men I och icke jag haven vållat att vi kommit att föra detta — underliga samtal — och då fån I väl tåla att jag nämner det. Jag minns, det gick tal därom den tiden Erlend blev gift med henne — det var mot Lavrans Björgulfsons råd och vilja den saken kom till stånd, men mön hade tänkt mer på att få sin vilja fram än på att lyda sin far och akta sin heder. Ja, hon kan vara en god hustru likafullt — men hon fick ju Erlend, så de ha väl haft sin tid i fröjd och gamman. Jag tror aldrig Lavrans hade stor glädje av den mågen — han hade redan valt en annan man åt dottern, när hon gjorde Erlends bekantskap — hon var bortlovad, det vet jag —», han tvärtytsnade, såg på Simon ett ögonblick och vände huvudet åt sidan, nog så förlägen.
Blossande röd av skam lutade Simon ansiktet djupt ned, men han sade i alla fall, lågmält men med fast röst:
»Ja, hon var lovad åt mig.»
Ett ögonblick stodo de och tordes ej se på varandra. Så kastade Erling Vidkunsson den sista mossbollen, vände sig om och gick ut i regnet. Simon blev stående kvar — men när den andre var ett stycke inne i dimman, stannade han och vinkade otåligt.
Så gingo de tillbaka, lika tysta som de kommit. De voro nästan framme vid gården, då herr Erling sade:
»Jag skall göra det, Simon Andresson. I fån vänta tills i morgon, så kunna vi färdas i flock, alla fyra.»
Simon såg upp på den andre — hans ansikte var alldeles förvridet av blygsel och smärta. Han ville tacka, men förmådde icke, han måste bita sig hårt i läppen, ty underkäken darrade så förskräckligt.
I detsamma de gingo in genom dörren, lade Erling Vidkunsson liksom tillfälligt handen på Simons skuldra. Men den ene visste om den andre att de icke vågade se på varandra.
Nästa dag, när de höllo på att göra sig redo för färden, ville Stig Håkonsson nödvändigt låna Simon kläder — han hade ingenting med sig till ombyte. Simon såg ned på sig — hans sven hade borstat och putsat upp hans dräkt, men illa medfaren var och förblev den efter den långa ritten i det dåliga vädret. Men han slog sig på låren:
»Jag är för tjock, Stig —. Och icke kommer jag för att vara med på gästabudet —»
Erling Vidkunsson stod med foten uppe på bänken, och hans son spände fast den gyllne sporren — det var som om herr Erling ville hålla sina tjänare så mycket som möjligt undan i dag. Riddaren log underligt bistert:
»Skada gör det visst icke, om det syns på Simon Darre att han icke sparat sig i svågerns tjänst — utan stiger rakt in från allfarvägen med sina djärva och kloka ord. Han har gott munläder, den-
