»Jag menar, herre konung» — Simon trädde fram och hälsade åter — »att, så länge Eders nåde styr efter detta lands lag och sedvänja, och med misskund, så skolen I förvisso aldrig få veta vilka de män månde ha varit som hade tänkt taga sin tillflykt till olaglighet och drottsvek. Ty den stund folket i landet ser att Eders nåde vill hävda slik rätt och slikt skick som edra framfarna fäder ha stiftat, så skall visst ingen man i detta rike tänka på att spilla freden. Utan de töra tiga och tänka bättre efter, som någon tid kanhända torde funnit svårt att tro att I, herre, i eder ungdom, skulle kunna styra två stora kungariken med visdom och kraft.»
»Det är så, herre konung», bekräftade Erling Vidkunsson, »ingen man i detta rike har tänkt på att vägra eder lydnad i något som I bjuden med rätta —»
»Icke det? I menen alltså att Erlend icke har farit med svek och högförräderi — om vi se närmare efter?»
Ett ögonblick tycktes det som om herr Erling skulle bli svaret skyldig, då tog Simon till orda:
»I, herre, ären vår drott — av eder väntar var man att I skolen näpsa lagbrott enligt lag. Men följen I efter där Erlend Nikulausson har gått före, då kunde det hända att de trädde fram och nämnde sina namn, som I nu så mycket åstunden att veta — eller ock andra män, som kunde börja tänka och grunda över hur det hängde ihop med denna sak, ty det kommer att talas mycket därom, ifall Eders nåde förfar så som I haven hotat mot en så känd och högbördig man som Erlend Nikulausson.»
»Vad menen I, Simon Andresson?» sade kungen skarpt — han rodnade i detsamma.
»Simon menar», inföll Bjarne Erlingsson, »att det torde icke löna sig för Eders nåde, om folk ger sig till att spörja varför Erlend icke fick njuta slik manhelgd som är var mans rätt förutom tjuvar och nidingar. De kunde då komma att tänka på kung Håkons andra dottersöner —»
Erling Vidkunsson vände sig häftigt mot sonen, han såg vred ut — men kungen frågade torrt:
»Räknen I icke en drottsvikare för niding?»
»Ingen kallar honom så, om han får framgång med sina anslag, herre», svarade Bjarne.
Ett ögonblick stodo de alla tysta. Så yttrade Erling Vidkunsson:
»Vad än Erlend månde kallas, herre, så höves det eder icke att kränka lagen för hans skull —»
»Då tarvar lagen att bötas i detta stycke», sade konungen häftigt, »om det är så att jag icke har makt att skaffa mig kunskap om huruledes folket aktar hålla tro och loven mot mig —»
»Likväl kunnen I icke fara fram efter sådan förbättring, förrän den är gjord, utan att I öven våld mot folket, och det har av
526