gammalt haft svårt att tåla övervåld av sina kungar», sade herr Erling tvärt.
»Jag har mitt ridderskap och mina handgångna män att stödja mig vid», svarade Magnus Eriksson med ett pojkaktigt skratt. »Vad sägen I, Simon?»
»Jag säger, herre — det torde visa sig att det icke är så säkert stöd — att döma efter det köp ridderskap och adel bjudit sina kungar i Danmark och Sverige — då allmogen ingen makt hade att stödja kungamakten mot dem. Men tänker Eders nåde på slika råd, då vill jag be att I lösen mig ur eder tjänst — ty då vill jag hellre finnas bland allmogen.»
Simon hade talat så lugnt och sansat att det tycktes som om kungen icke genast fattade hans mening. Så skrattade han:
»Hoten I mig, Simon Andresson —? Är det så att I viljen kasta eder handske till mig?»
»Det blir efter eder önskan, herre», sade Simon lika lugnt, men han drog sina handskar ur bältet och höll dem i handen. Då böjde unge Bjarne sig fram och tog tag i dem:
»Detta är icke lämpliga bröllopshandskar för Eders nåde att köpa!» Han höll upp de tjocka, nötta ridhandskarna och skrattade. »Kommer det ut, herre att I haven sport efter dylika, då kunde det lätt bjudas ut allför många — för gott köpt!»
Erling Vidkunsson gav till ett rop. Med en bråd rörelse tycktes han svepa den unge kungen åt ena sidan, de tre männen åt den andra, han drev dem nedåt mot dörren: »Jag vill tala med kungen på tu man hand.»
»Nej, nej, jag vill tala med Bjarne», ropade kungen och skyndade efter.
Men herr Erling föste ut sin son med de andra.
De gingo en stund och drevo omkring på borggården och utanför på berget — ingen av dem sade något. Stig Håkonsson såg betänksam ut men höll munnen, som han gjort hela tiden, Bjarne Erlingsson gick och smålog förstulet för sig själv. Om en stund kom herr Erlings vapensven och hälsade från sin husbonde att han bad dem vänta på honom i härbärget — deras hästar voro framme på borggården.
Sedan sutto de i härbärget. De undveko att tala om det som hade hänt — till sist började de prata om sina hästar och hundar och falkar. Det slutade med att frampå kvällen sutto Stig och Simon och berättade kvinnohistorier — Stig Håkonsson hade alltid haft ett stort förråd av sådana, men Simon gick det så att de flesta han kom i håg, började Stig just på med, och antingen hade de hänt honom själv, eller också hade det nyligen tilldragit sig någonstädes nära Manvik — till och med då Simon påminde sig att han hört stumpen i sin barndom av huskarlarna hemma på Dyfrin.
