se Ulvhild. Hon var allaredan lagd till ro för natten och sov, men Sira Sigurd väckte henne, kände på hennes rygg och lemmar och utfrågade henne, nog så vänligt till en början, men sedan otåligt, då hon blev rädd. — Sigurd var en kortväxt man, nästan en dvärg, men med ett stort, rödbrusigt ansikte. När han ville lyfta ned henne på golvet, för att pröva hur det var med hennes fötter, tog hon till att skrika. Fru Åshild reste sig då, gick bort till sängen och täckte fällen över Ulvhild, medan hon sade att barnet var så sömnigt, så det icke kunde stått på golvet, om också fötterna haft stadga.
Prästen började tala häftigt: han vore också hållen för en duglig läkare! Men fru Åshild tog hans hand, ledde honom fram i högsätet och begynte tala om hur hon hade gjort med Ulvhild, medan hon i allt frågade honom om hans mening. Han blev då något blidare och åt och drack av Ragnfrids läckerheter.
Men allteftersom ölet och vinet började stiga Sira Sigurd åt huvudet, blev han åter vid dåligt lynne, trätgirig och hetsig — han visste alltför väl att där ingen fanns i stugan som gärna såg honom. Först vände han sig till Gyrd; han var Hamarbispens bryte i Våge och Sil, och det hade varit flera tvistemål mellan biskopssätet och Trond Ivarson. Gyrd sade ej stort, men Inga var en hetsig kvinna, och så blandade sig broder Åsgaut i samtalet och sade: »Du skulle icke glömma, Sira Sigurd, att vår högvördige fader Ingjald ock är din överherre — vi känna dig till fyllest i Hamar. Du vräker dig i allt vad läckert är på Sundbu, och tänker nog föga på att du är invigd till annan gärning än att vara Tronds ögontjänare, förhjälpa honom till att göra allt vad orätt är, så att han bringar sin själ i fara och avkortar kyrkans rätt. Har du aldrig sport huruledes det går med ohörsamma och otrogna präster, som lägga råd mot sina andliga fäder och föresatte? Har du icke hört om den gången då änglarna förde Sankt Tomas av Kanterborg till helvetets port och läto honom koxa in? Då förundrade han sig mycket över att han där icke såg till någon av de prästerna som hade satt sig upp emot honom, så som du emot bispen din. Han skulle just till att prisa Guds misskund, ty den helige mannen unnade alla syndare frälsning — då bad ängeln att fan skulle lyfta litet på stussen, och ut foro med ett väldigt brak och en ohygglig svavelstank alla de präster och lärda män som svikit kyrkans tarv. Så fick han se vart de kommit hän.»
»Nu ljuger du, munk», säger prästen. »Jag har hört den historien jag ock, men det var icke präster, utan det var tiggarmunkar som foro ut ur djävulens bak likt getingar ur ett getingabo.»
Gamle Jon skrattade högt, överröstande tjänstfolket, och skrek:
»Det var nog bäggedera, kan jag tänka —»
»Då måtte fan ha en mäkta bred stuss», sade Björn Gunnarson, och fru Åshild log och sade:
»Ja, har du icke hört sägas att allt ont drager efter sig en lång rumpa —»
