»Tig stilla du, fru Åshild», ropade Sira Sigurd, »snacka icke du om den långa rumpan, som det onda drager med sig! Du sitter här som du vore husfrun och icke Ragnfrid. Men det är underligt att du icke kunnat bota barnet hennes — har du ej längre det starka vattnet du handlade med förr en gång? Det som kunde göra styckat får helt i sodkättilen och kvinna till mö i brudsängen? Jag har nog hört om det bröllopet här i bygden, då du redde till bad åt den förförda bruden —»
Sira Eirik sprang upp, grep den andra prästen i skuldra och länd och slängde honom tvärsöver bordet, så att kannor och krus välte och mat och dryck flöt på duk och golv, men Sira Sigurd blev liggande frampå golvet med riven klädnad. Eirik tog ett språng över bordet och ville slå honom på nytt, medan han röt över larmet:
»Håll skitkäften, din helvetespräst!»
Lavrans försökte skilja dem åt, men Ragnfrid stod vit som ett lik vid bordet och tryckte hop händerna. Då sprang fru Åshild fram, hjälpte Sira Sigurd på fötter och torkade blodet ur hans ansikte. Hon hällde i honom en bägare mjöd, medan hon sade.
»I fån icke vara så sträng, Sira Eirik, att I icke tålen skämt, när det är så långt lider med dryckeslaget. Sätten er nu ned, så skolen I få höra om det bröllopet. Det var nu icke här i dalen, och det var ej så väl för mig att det var jag, som kände till det där vattnet — hade jag kunnat brygga det, då skulle vi icke sitta på den lilla gården häruppe. Då kunde jag nu varit en rik kvinna och ägt jordagods någonstädes ute i storbygderna — nära stad och kloster och bisp och domkapitel», sade hon och smålog mot de tre andliga.
»Men det lär någon ha känt till konsten i forna dagar — ty detta var på kung Inges tid, tror jag, och brudgummen var Peter Lodinson till Bratteland, men vilken av hans tre hustrur som var bruden, må vara osagt, efter det finns avkomma i livet efter alla tre. Nå, denna bruden hade nog haft orsak att önska sig det vattnet och skaffat sig det också, och hon hade rett sig ett bad nere i skämman. Men innan hon hunnit löga sig, kom hon som skulle bli hennes svärmor ditin. Hon hade blivit trött och nedsmutsad av ritten till bröllopsgården; så kläder hon av sig och stiger i karet. Hon var en gammal kvinna, och nio barn hade hon haft med Lodin. Men de natten fingo nog både Lodin och Peter annan gamman än de väntat sig.»
Folket i stugan skrattade mycket, och både Gyrd och Jon ropad att fru Åshild skulle förtälja fler slika skämtsägner. Men hon sade nej: »Här sitta två präster och broder Asgaut och unga piltar och tjänstemör; nu vilja vi sluta, innan talet blir ohöviskt och grovt, minnas att det är helg.»
Männen ropade invändningar, men kvinnorna gåvo fru Åshild medhåll. Ingen lade märke till att Ragnfrid gått ut ur stugan. Men strax efteråt skulle Kristin, som suttit nederst på kvinnobänken
48
