än den enda gången. Också i Halvardskyrkan hade hon och Erlend stämt möte några gånger, under den där förvillelsens vinter i Oslo. Men han hade ingenting sagt om att han käraste ungdomsvän låg här. — På samma sätt hade han sörjt sin mor, det visste hon; och han hade varit alldeles utom sig av förtvivlan, när Orm dog. Men han nämnde dem aldrig. Hon visste att han varit inne i staden och hälsat på Margret — men han talade aldrig om sin dotter.
Längst upp under hjaltet såg hon att några skrivtecken voro inristade i klingan. De flesta voro runor, och dem kunde hon ej läsa, icke heller Arne, men munken tog svärdet och såg på det en stund. »Pactum serva», sade han till slut. »Det är uttytt: håll din tro!»
Arne och broder Leif talade om att också det mesta av hennes jordagods här norrut, Erlends morgongåva, blivit pantsatt och bortödslat. Om det kunde finnas någon utväg att rädda något därav? Men Kristin ville ej — hedern fick man bärga först av allt, hon ville ej höra något tvistemål om huruvida hennes makes handel med jorden varit laglig. Och så var hon pint nästan till döds av Arnes tal, så välment det var! När han och munken denna kväll sade godnatt och gingo till sitt sömnhus, hade Kristin kastat sig på knä framför fru Gunna och gömt sitt huvud i hennes sköte.
Om en stund lyfte den gamla frun hennes ansikte. Kristin såg upp på henne — fru Gunnas drag voro tunga, hennes ansikte var gult och fetlagt med tre tjocka veck, tvärsöver pannan, liksom format i vax, blekt fräknigt, med skarpa och goda blå ögon och en inknipen, tandlös mun, skuggad av långa grå skäggstrån. Det anletet hade Kristin haft över sig mången svår stund — fru Gunna hade varit hos henne var gång hon födde ett barn, utom då Lavrans kom till — då var hon hemma vid sin fars dödsbädd.
»Jaja, dotter min», sade fru Gunna och lade handen på hennes panna. »Jag har nu stött dig några gånger då du måste ned på knä. Jaja! — Men i denna strid, Kristin min, får du nu lägga dig ned inför självaste Guds moder Maria och bedja att hon hjälper dig igenom —»
Åh, Kristin tyckte hon hade gjort det också! Hon läste sina böner och ett stycke ur Psaltaren varje lördag, iakttog de fastor som ärkebiskop Eiliv ålagt henne, när han gav henne syndaförlåtelse, utdelade allmosor och betjänade själv var vägfarande som bad om husrum, hur han än månde se ut. Men nu kände hon ej mera något inre ljus, när hon gjorde det. Utom henne visste hon att ljuset fanns, men det kändes som om ett töcken stängde hennes inre. Detta var väl vad Gunnulv talat om — andlig torka. För den skull fick ingen själ mistå modet, sade Sira Eiliv; håll trofast i med böner och goda gärningar, liksom bonden plöjer och gödslar och sår — Gud sänder växten, när hans tid blir. — Men Sira Eiliv hade nu aldrig skött en gård, han —.
