Gunnulv hade hon ej sett till den gången. Han terminerade norrut i Helgeland, predikade och samlade gåvor till sitt kloster. Åh ja! det var den ene av riddarsönerna från Husaby, och den andre —.
Men Margret Erlendsdotter kom till henne några gånger, medan hon bodde där i staden. Två tärnor åtföljde köpmanshustrun; hon var vackert klädd och sken av smycken — svärfadern var ju guldsmed, så det fanns att tillgå. Hon syntes glad och förnöjd — fast barn hade hon ej. Hon hade utfått allt sitt av fadern i rättan tid. Gud månde veta om hon någonsin ägnade en tanke åt den arme krymplingen, Håkon ute på Gimsar — han kunde nätt och jämnt släpa sig runt tunet på två kryckor, hade hon hört —.
Men vid den tiden hade hon ännu ej tänkt bittert om Erlend, tyckte hon. Nog trodde hon sig ha förstått att för Erlend återstod det värsta när han blev fri. Därför gömde han sig ute hos abboten, Olav. Styra om flyttningen, visa sig i staden nu — det var väl mera än till och med Erlend Nikulausson kunde gå i land med.
Så kom den dag, då de seglade utåt Trondheimsfjorden på »Laurentius-bussan», samma fatyg på vilket Erlend fraktat hennes utstyrsel norrut, när de skulle gifta sig med varandra —.
En stilla senhöstdag — ett blekt, blyaktigt glitter över fjorden, all världen kall, oroligt vitrandad — den första snön sammanblåst i strimmor inne på de hårdfrusna åkrarna, de kallblå fjällen vitstrimmiga av snö. Själva molnen högst upp, där himlen var blå, tycktes ha strötts ut helt tunt som mjöl av en vind där högt uppe under valvet. Skeppet gled tungt och trögt utmed land — stadsnäset. Kristin stod och såg in mot det vita skummet, där vågorna bröto sig mot berget, och undrade om hon skulle bli sjösjuk, när de kommo längre ut på fjorden.
Erlend stod vid relingen, längre fram mot förstäven, de två äldsta sönerna bredvid honom. Deras hår och kappor fladdrade för vinden.
Nu sågo de inåt Korsfjorden, mot Gaularos och sandbankarna vid Birgsi. En solstrimma lyste på den bruna och vita backen vid stranden därinne —.
Erlend sade något till gossarna. Då vände Björgulf sig plötsligt om, gick bort från relingen och kom akterut. Han famlade framför sig med spjutet, som han alltid bar, och begagnade det till stav på sin väg mellan de tomma roddarbänkarna, kom förbi modern — det svartkrusiga huvudet hängde lågt ned på bröstet, ögonen kisade, så att de voro nästan slutna, munnen var hårt hopknipen. Han gick in under lyftningen —.
Modern såg förut, mot de två: Erlend och hans äldste son. Då böjde Nikulaus ena knät, så som en kärtesven hälsar sin drott, han tog faderns hand och kysste den.
Erlend ryckte till sig handen — Kristin såg en skymt av hans ansikte, likblekt, skälvande, när han vände sig från gossen, gick bort och försvann bakom seglet —.
556
