»Andres är så sjuk, Kristin — vi äro rädda för hans liv. Så tänkte vi — vi veta att du är den mest förfarna kvinna i slikt — det är din egen systers son, må du minnas. Vill du göra väl mot oss och komma med mig hem till honom? — Du vet att jag skulle icke komma så till dig, förstode jag ej så visst att det gällde piltens liv», sade han bevekande.
Han sade detsamma inne i säterhyddan till Erlend, som satt upp i sängen, halvvaken, med stilla häpnad. Då försökte denne att trösta svågern och tala erfaret: sådana småbarn blevo lätt feberaktiga och talade i yrsel, bara de blivit litet förkylda — kanske var det ej så farligt som det såg ut. »Du kan väl veta, Erlend, att icke skulle jag komma så här nattetid till Kristin och hämta ut henne, hade jag ej sett granneligen att barnet ligger där och kämpar med döden —»
Kristin hade blåst upp glöden och lagt på ved; Simon satt och stirrade in i elden, drack begärligt mjölken, som hon bjöd honom, men ville ej ha mat. Helst ville han rida nedåt, så snart de andra kommo, »om du är villig, Kristin?» En av hans svenner följde efter med en änka, som tjänade på Formo, en duktig kvinna, som kunde åtaga sig att styra och ställa här tillsvidare — mycket duktig var Åsborg, sade han omigen.
När Simon hade lyft Kristin i sadeln, sade han:
»Helst ville jag vi skulle färdas genvägen söderut — om det ej är dig emot?»
Kristin hade aldrig varit åt det hållet i fjället, men hon visste att där skulle gå en stig ned i dalen, den stupade tvärbrant nedför sluttningen ovan Formo. Hon svarade ja — men då måste svennen färdas den andra vägen och rida in på Jörundgård och hämta hennes skrin och påsarna med lök och örter. Han fick väcka Gaute, pojken visste bäst besked.
Vid kanten av en stor myr kunde de rida sida vid sida, och Kristin lät Simon åter omtala allt om gossens sjukdom. Barnen på Formo hade haft halssjukan vid Olsmässotiden, men de hade kommit lindrigt undan. Detta hade satt åt Andres helt plötsligt, medan han tycktes vara vid bästa hälsa. Simon hade tagit honom med sig ut, han skulle få sitta på sädesdrögen ned till åkern — men så klagade Andres att han frös, och när Simon såg efter, skalv barnet i frossa, så att tänderna skallrade. Sedan kom glödhettan och hostan, han spottade upp sådant otäckt brunt slem och hade så ont i bröstet — men han kunde ju icke säga riktigt var det var värst, den arma lillstackaren —.
Kristin lugnade Simon så gott hon kunde, och så måste hon rida bakom honom ett stycke igen. En gång vände han sig om och frågade om hon frös; han ville att hon skulle ta hans hättekrage utanpå kappan —.
Så talade han åter om sonen. Han hade nog sett att pojken ej var
558
